Mikael Wiehe har nått pensionsåldern men det märks inte. Surfande på sitt nyvunna kändisskap från programmet ”Så mycket bättre” och i det vällovliga syftet att promota sin nysläppta trippel-CD-box har han gett sig ut på en monsterturné. Konserthuset är fyllt av 70-talsungdomar, och även några yngre som sannolikt stiftade bekantskap med honom på teve i höstas.
Wiehe är full av energi och glöd. Han kvaddar strängarna på sina gitarrer. Han är hes men han pratar och sjunger i nära två timmar istället för utlovade en och en halv. Han har inga nya sånger men de gamla räcker långt. Sånger som han skrev på 70-talet knyter han i mellansnacket ihop med nya företeelser. Det går rätt bra. Svenska högerpolitiker och Barack Obama får sina fiskar varma (”Vem kan man lita på?”).
Men de texter som på 70-talet fick en generation av ungdomar att stå upp och sjunga med i protest mot diktatur, förtryck och utsugning känns ibland litet platta. Den kris som har fått Europa i gungning tar man sig inte ur genom att ”dra upp ogräset”. Wiehe är bra på att beskriva elände men han har inte så många recept på hur man ska klara av det.
Wiehes rika produktion rymmer dock mer än indignation och agitation. Den rymmer också hans känslo- och kärleksliv. Dessa texter har åldrats vackrare. När han låter poesin få utrymme höjer han sig flera meter. Kan man inte agitera i poesins form? Brecht kunde det, Brel och Vian också, och förstås Dylan - men försök inte översätta deras texter, de är alltför bra i original. Hämta inspiration från dem och skriv egna!
De mest älskade sångerna var förstås med: Flickan och kråkan, Keops pyramid, Jakten på Dalai Lama, Mitt hjärtas fågel och det ojämförliga mästerverket Titanic. Varför är den så bra? Därför att den är poetisk, mångtydig, känslosam, och på samma gång oerhört agiterande. Dessutom har den en bra melodi - men melodin är hos Wiehe alltid underordnad texten.
Publiken var hänförd och gav Mikael Wiehe stående ovationer. 70-talsandan är nog inte död men har den gått i arv?