Dansorkestern Sten & Stanley ingår i den lilla och exklusiva skaran svenska artister som har överlevt mer än 50 år i branschen. Den 17 mars 1962 spelade de sin allra första konsert i Degerfors och på söndagen gav de, ungefärligt räknat, sin 400 000:e spelning i Konserthusets stora sal.
Om det var något det fanns ett överflöd av under söndagskvällen så var det alltså rutin. Det gamla brödra- och radarparet Sten och Ebbe Nilsson är dessutom vana vid att snacka och att hålla i en show. Därför bollade de också dåliga ordvitsar och små syrligheter mellan varandra från scenen, på samma sätt som de gjorde en gång i tv-serien Hallå Sverige. Samtidigt tog de med publiken på en promenad längs minnenas allé, illustrerad med hjälp av gamla fotografier på en duk, en projektionsyta som för övrigt var alldeles för liten för stora salen.
Främst handlade dock söndagskvällen om glada, svängiga, folkliga och smittande svensktoppshits, allt under Sten & Stanleys devis ”inget krångel - raka rör”.
I samma stund som inledande dansbandsklassikern Leende guldbruna ögon gungade i gång så hade de också publikens fulla stöd och kärlek. Den chosefria värme, hjärtlighet och trallvänlighet som bandet visade upp är inte särskilt intressant som kulturyttring betraktad, inte heller nydanande, men den är fullständigt ärligt menad och, just det: varm, hjärtlig och trallvänlig.
Jag har haft betydligt tråkigare i Konserthuset än under söndagskvällen, det kan jag försäkra er. Riktigt upplyft blev jag till exempel när schlagersuccén Det börjar verka kärlek banne mej från 1968 skulle framföras och ingen mindre än originalvokalisten själv, Claes-Göran Hederström klev fram ur kulisserna. Han passade också på att förklara hur man blir en så kallad kultartist: ”Det är enkelt: Fortsätt att sjunga samma låt i 44 år”.
Flera av de gamla dängor som Sten & Stanley slog svensktoppsrekord med under 1960-talet är både klämkäcka och hysteriskt inaktuella, men de bär ändå på en oskuldsfull charm som är riktigt avväpnande. Dessutom hade bandet, med 23-åringe basisten Alexander Nilsson i spetsen, vett att ingjuta en smula bluesigt tunggung och svett i trudelutterna.
Givetvis hade också dessa publikdomptörer sparat den främsta allsångskaramellen till sist. Dansbandshiten Jag vill vara din, Margareta är en ovanligt lyckad pastisch på The Beach Boys Wouldn’t it be nice. Med den klisterrefrängen malandes i huvudet lämnade vi Konserhuset, betydligt gladare än när vi kom dit. Känner jag Sten & Stanley så var det också det som var själva syftet med kvällen: att sprida glädje, varken mer eller mindre. Och det är inte så litet.