Det stora genombrottet kom i och med Way Out West-spelningen i Annedalskyrkan i Göteborg 2009. Och när hon drog igång sin säregna musik den här kvällen kändes snart till och med Konserthusets ateistiskt kala stora sal som ett kyrkorum. Det hade förstås med orgelns framträdande roll i musiken, men också Anna von Hausswolffs hela uttryck, som låter som psalmer, 60-talspsykedelika och modern konstmusik på samma gång.
Att just Göteborgsartisten spelade på Sacred Music Festival trots att hon inte har något uttalat religiöst budskap kändes logiskt. Utforskandet av döden och riterna kring den är något som spänner över alla kulturer och religioner och att se en konsert med Hausswolff är som att uppleva en modern popgudstjänst. Det enda som bröt av var de opretentiösa mellansnacken, om att de bytt upp sig sedan förra Uppsalakonserten, då de spelade på Katalin och att en bandmedlem fått barn. De kändes lite malplacerade.
Hausswolff är expert på att skapa suggestiva stämningar. Ibland blev låtarna väl utdragna och entoniga, men när balansen mellan det svåra och det popiga var perfekt, som på den knäckande versionen av Mountains crave från senaste albumet Cermony, skapades ren magi. Då kunde hon tävla med Kate Bush i medryckande gothpop, även om det ödesmättade allvaret fortfarande fanns med i varje ton.
Om Anna von Hausswolff valde den riktningen i sitt framtida musikskapande skulle vår nästa stora musikexport vara given. Om inte får vi nöja oss med en experimentell artist som mot alla odds lyckas göra succé med musik som inte borde ha nått utanför de smala specialintresserade kretsarna, men är stark nog att göra det i alla fall. Och som fängslade en stor fredagspublik i en timme och en kvart med något som var motsatsen till krogvimmel. Det är inte så dumt det heller.