En man och hans dator

Det var en av de märkligaste kvällarna jag har upplevt på Katalin: En snart 60-årig tysk herre i vardagsgrå klädsel stod och stirrade in i en laptop. Tio meter framför honom stod en samlad skock och filmade denne man med sina mobiltelefoner, som om han vore ett oidentifierat flygande föremål som just hade landat framför dem.

Knappt någon vågade gå närmare än så. Kanske kände de en sådan respekt inför denna uppenbarelse, en av den elektroniska musikens allra största ikoner, att de inte riktigt ville störa honom medan han stod där vid sitt skrivbord och pillade på sin dator.

För mig har alltid Karl Bartos sett ut som den lite spralliga mannen i den klassiska Kraftwerkuppställningen, mer av en människa än en maskin. Å andra sidan så krävs det inte så mycket för att man ska framstå som en hysteriskt levnadsglad och hjärtlig gamäng när man framträder tillsammans med ett gäng uttryckslösa allvarsmän som tycks vara nitiskt besatta av siffror och cykellopp.

Karl Bartos har uppträtt solo i mer än 20 år, men hans förflutna i den extremt inflytelserika technopopgruppen från Düsseldorf går förstås inte att bortse från. Därför blev hans spelning i Uppsala också en kavalkad av Kraftwerkhits, med några få egna Bartosnummer insprängda här och där.

Vid sin sida hade han ljudingenjören Mathias Black, en yngre man som av utseendet att döma tycktes ha sprungit vilse från Sweden Rock Festival, men som i själva verket stod för visuella projektioner bakom scenen samt en extremt metallisk och genrespecifik vocoderprocessad sång.

Alla klassiker revs av: The Model, Computer Love, The Robots och inte minst den underbart metallklingande tågluffarkompositionen Trans Europe Express, komplett med vackra På spåret-liknande filmer i bakgrunden. Somligt lät lite osynkat och platt medan annat ingav välbehagsrysningar och hjärtdunk. Det mesta var uppsnabbat och låg nära versionerna på 1991 års album The Mix.

Bartos egna låtar, såsom 15 minutes of fame och Reality liknade ibland som hårt slående technoövningar av lite nyare märke. Det vi fick höra var en av genrens ”founding fathers” som närmade sig nutiden, om än med ett smakfullt, retrofuturistiskt angreppssätt.

Karisma, svett, scennärvaro, publikkontakt, energi och allt annat som liveframträdanden brukar handla om var fullständigt irrelevanta faktorer här.

Vi ville se en gubbe med en laptop och vi fick se en gubbe med en laptop – samt höra ett knippe klassiker som lade grunden till den elektroniska populärmusiken. Det var ingen vanlig musikkväll på Katalin i går, utan ett på alla sätt ovanligt tillfälle som inte lär komma tillbaka på länge.