Ingen av de brittiska 1900-talskompositörerna tillhör väl de starkast lysande stjärnorna på tonkonstens stjärnhimmel men flera kommer näst intill. När Uppsala Kammarsolister och Björn Granath bjöd på engelsk soirée med kammarmusik och recitation fick några av dem sin chans att göra intryck på uppsalapubliken och bättre uttolkare kan de knappast få. Björn Granath interfolierade musiken med poesi och inledde med Tidens monolog ur En vintersaga av Shakespeare.
Associationen till Benjamin Brittens Three divertimenti kom från Brittens tidigare titel på verket, hämtad från detta skådespel. Musiken var spänstig, mjuk och kraftfull och Kammarsolisterna gjorde den full rättvisa. Arnold Bax, engelsmannen som så gärna ville vara irländare, introducerades av dikten Enniskillen av irländaren Yeats. Alla de tre satserna i hans Quintet for Harp and Strings innehöll vacker, elegisk musik där harpan gav en viss keltisk touche.
Jag har haft en avvaktande inställning till Gavin Bryars’ stycke Jesus Blood Never Failed Me Yet. Den anonyme hemlöse sångaren, vars bandade väckelsesång är ryggraden i stycket,
hade aldrig en aning om hur hans sång skulle utnyttjas och fick aldrig något utbyte av den stjärnstatus som han kom att få.
Men när jag nu för första gången hörde stycket i konsertframförande måste jag medge att det är verkningsfullt. Kammarsolisternas och Lisa Viguier Vallgårdas briljanta lågmälda framförande av orkestersatsen smälte samman med sången till en trosbekännelse som nog inte lämnade någon oberörd. Före slutnumret Ralph Vaughan Williams’ Phantasy Quintet läste Björn Granath två av Shakespeares sonetter i Eva Ströms utmärkta nyöversättning.
Vilken associationen till Vaughan Williams var fick vi inte veta men stycket blev en magnifik slutpunkt för soiréen. En allvarsam, melodiös början följdes av ett dansant, sångbart tema. Ett rustikt skämtsamt scherzo avlöstes av en långsam avslutning med en superb solokadens av Bernt Lysell. Satsen mynnade i ett finstämt lento. Publikens uppskattning var hörbar.