Allmänna Sången firade sitt 50-årsjubileum som blandad kör med en riktig pangföreställning. Såväl scen som salong var full av berömdheter, varav kronprinsessan Victoria nog var den främsta. Programmet speglade körens repertoar under denna tid, en fin blandning av traditionellt och modernt. Med små medel fick Maria Goundorina kören att låta fantastiskt bra hela konserten igenom. Stämmorna var i perfekt balans. Särskilt pianissimo och halvstarka partier klingande vackert och insatserna satt som de skulle.
Även i de många nummer där kören samverkade med solister var avvägningen helt rätt. Tre tidiga höjdpunkter i följd var Credo ur Martins mässa för dubbelkör, Karin Boyes dikt Javisst gör det ont … till musik av Gabriel Wilczkowski med kör och solister i dialog och Lars Johan Werles tonsättning av Petrarcas Canzone 126 med drömsk grundstämning och fina men svårsjungna harmonier. Lysande!
Brittens fina Advance Democracy gjordes kraftfullt och inspirerat. En andra topp var Bo Holtens tonsättning av H C Andersens Regn og rusk og rosenbusk. En orolig, oroande körsats med Karolina Anderssons härliga sopran svävande som fågelsång över kören följdes av ett melodiskt parti som övergick i ett resignerat pianissimo. En trio ur kören var en utmärkt pendang till solisten.
Det finns utrymme bara för att ytterst kortfattat nämna alla andra fina inslag denna dag: de spirituella presentatörerna Anna-Karin Nytell Oldeberg och Thomas Szendrö; de gamla favoriterna I seraillets have, Lustwijns wijsa och Förvårskväll, som framfördes rutinerat och felfritt; bröderna Rongedals rockiga September tillsammans med kören och bandet; en nyskriven fyndig text till Gershwins I got plenty of nuttin’ som hyllade ombildningen till blandad kör med Henning von Schulman i ett svängigt framförande; 50-talets tre dirigenters finaste minnen från sin dirigenttid; och den uppskattade allsången med kören i ”Glad såsom få” och ”O hur här”, med körarrade noter i programmet (tack!).
Sen, vilken maffig final - Queens Bohemian Rhapsody med alla medverkande på scenen. Allra sist: den vemodiga dryckesvisan ”Om ett hundrade år är allting förglömt”. Nej, en lycklig tilldragelse som dagens konsert kommer att hågkommas länge!