Lisa Nilsson har väl alltid varit med oss? Nej, men bra länge. Hennes senaste album, aningen självmedvetet kallat ”Ingen gör det bättre”, kom i december. Man kan inte säga att det sammanfattar hennes musikaliska gärning som är alldeles för omfattande men det bjuder ändå på en tidsresa som börjar ungefär vid 2002. Konserten är i stort sett en liveversion av skivan plus en del extra material. Rösten är djupare och fylligare än förr, vilket är till fördel för balladerna av vilka många griper tag. Soulpopen låter i gengäld mera konventionell, utan att på något sätt vara dålig.
Alla hennes låtar från teveserien ”Så mycket bättre” i höstas finns med. Hon fick rätt mycket beröm för dem när programmet sändes men när man hör dem nu tillsammans med andra musikaliskt starkare nummer imponerar de inte lika mycket och några hade hon kunnat utelämna, konserten är lång nog ändå. Två timmar håller den på, utan paus, och Lisa Nilsson står på scenen hela tiden. Hennes rörelsemönster på scenen är återhållet numera, några danssteg kanske. Mellansnacket är personligt och en smula ostrukturerat, demoner vädras och får några ordentliga omgångar. Hela publiken är inte alltid helt med på noterna men de gånger identifikationsfaktorn stiger har den riktigt roligt.
Det tar ett tag innan musiken har värmt upp publiken, trots hitar som "Var är du min vän", "När kärleken tar slut" (hennes version av ”The sign”), "Sången om oss" och "Fem fingrar" som hon alla gjorde väldigt bra. Med "Säg det igen" och "Ändå faller regnet" river hon till sist ner de stora applåderna. Den sista halvtimmen fyrar hon av det tunga artilleriet och börjar med "Himlen runt hörnet" i upptempo, "Vart du än går" och till sist "Allt jag behöver nu", först i ”egen” version, sedan med en coverversion av Miriam Bryants cover från Så mycket bättre. Det var kul tänkt och blev lyckat!
Några av låtarna blev svårt lidande av dålig mixning som lät framför allt basen dränka solisten. Texten blev omöjlig att uppfatta vilket var särskilt förargligt då hon just har förklarat att nu kommer en text som verkligen berör henne. Detta problem uppträder inte helt sällan på konserter, det är däremot ytterst ovanligt vid studioinspelningar. Alltså, placera ljudteknikern ute i publiken! Eller dela ut ett textblad vid ingången.