En legend kom till Uppsala
Efter ett halvt sekel som artist drar Robert Broberg fortfarande fulla hus. Stefan Warnqvist såg en legend i Uppsala konserthus på fredagskvällen.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det går att lita på att Broberg, både bildligt och bokstavligt, kommer att bjuda på något färgstarkt, från scendekor, klädsel och instrument, till känslorna som förmedlas i texterna. Hans stora musikalitet, humoristiska ordlekar, genuina värme och naturliga publikkontakt finns med i varje föreställning.
I vissa avseenden märks det dock att åren har gått. Rörelserna är stelare och rösten har inte samma omfång som förr. Det för med sig att några av låtarna, särskilt de lite rockigare, blir skuggor av det de en gång var. En del av skämten mellan låtarna känns också igen och ett och annat har sedan länge passerat bäst före-datum.
Men Broberg är inte ensam på scenen. Där han inte själv klarar av att fylla den med energi kliver hans fem musiker in och stöttar. En föreställning med Robert Broberg är inte längre bara hans show, tydligare än någonsin tillhör den Broberg & C:o och det fungerar också bra.
Robert Broberg har skrivit en radda klassiker som fortsätter att ha relevans och alla får långtifrån plats i den här tvåtimmarsföreställningen. Applåderna tilltar när han avslutar med Jag tror på kärleken och Målet år ingenting, men det största jublet kommer förstås när han sedan bjuder på fem av sina mest kända låtar som extranummer, framför allt Maria-Therese. Det sammanfattande betyget blir: en legend inte lika stark som förr, men still going strong.
Robert Broberg
Konserthuset, fredag
Konserthuset, fredag