Med lika delar öppenhjärtig Veronica Maggio-pop och jazzig svansföring hittade Linnea Henriksson en helt egen vrå att verka i på den svenska popkartan med debutplattan ”Till mina älskade och älskare”. Därför hade i alla fall undertecknad, i alla fall inledningsvis, lite svårt att vänja sig vid Linneas transformering på uppföljaren ”Du söker bråk, jag kräver dans”. De karismatiska jazzinslagen från tiden i Prylf var som bortspolade i förmån för 80-talsdoftande trummaskiner och atmosfäriska syntar. Absolut ingen otrevlig riktningsförändring på något vis men låtarna fick kämpa för att forma sin egen identitet i en soundflora som aldrig riktigt ville blomma fullt ut.
Så, är dessa uppfattningar lika grundmurade inom mig efter att jag bevittnat Henriksson ”in the flesh”? Låt oss säga såhär, min normaliseringstid är definitivt, för att uttrycka det milt, numera en utagerad episod. Spelningen på Katalins scen under fredagen innehöll alla ingredienser som album nummer 2 saknar, det vill säga dynamik, oförutsägbarhet och drabbande närvaro. 28-åringen kan numera titulera sig en komplett entertainer med få skönjbara fläckar. Mellansnack är ju en erkänt svårbemästrad gren som Henriksson avverkar galant, vare sig det handlar om att bli utpekad som ofrivilligt jämställdhetsspråkrör av ett mediauppbåd på tomgång eller för den delen tillbakablickar på den ångestkälla som inspirerar majoriteten av Linneas texter, närmare bestämt tonårstiden i Halmstad. Agitatoregenskaper som kommer komma till sin rätt ytterligare när hon programleder Musikhjälpen, som ärar Uppsala med ett besök i mitten av december.
I det dova skenet från fosforescenta ljusglober framför en märkbart tagen Henriksson sin kanske finaste sång om tonårens vacklande självkänsla, ”Klassfotot”. Lilla Namos rap ersätts föredömligt av ett gitarrsolo innan Henriksson övergår i ett helt magnifikt a cappella-stycke som gjort Nina Simone avundsjuk. Ynkliga ord som ”revansch” räcker liksom inte till ibland.
Linneas frikostiga hållning där hon gång på gång lämnar över ledartröjan till någon av sina sju medmusikanter bevarar publikens inlevelse från första till sista ton. Veckans färska Pink Floyd-kapitel känns inte alls lika samtidsobsolet som när hennes keyboardmästare på egen hand tillåts fylla rummet i samma anda strax innan det vankas extranummer. Jag behöver knappast upplysa om när allsångsnivån når maxvolym under denna avslutande del. Cirka 15 miljoner Spotify-lyssningar sätter sina spår i folksjälen (och i skilsmässostatistiken). Vi kan ju trots allt inte rå för att vi är ”Lyckligare nu”.