I Uppsala Akademiska Kammarkörs traditionella nyårskonsert kan man alltid räkna med maestro Stefan Parkmans inledningsönskan om ett gott nytt år. Hans personliga tilltal förblir - dessbättre - också alltid detsamma och skapar en upplevelseförhöjande närhet mellan artister och publik. Men konsertens upplägg varierar. Förra årets tema var den tvåhundraåriga freden, årets är den ännu mycket äldre vintern. Visst är vintern en härlig årstid! Kom till den andra konserten på lördag och låt er övertygas!
Vintertemat fick en alldeles utomordentlig gestaltning. Kören var i allra bästa form och presterade spänstiga och välklingande körsatser med härlig klang och utmärkt balans mellan stämmorna. Sopransolisten Karin Dahlberg var också enastående. Hennes koloratursång i ”Rejoice greatly” var perfekt i precision och tonträff och hon sjöng senare återhållet och vackert Benny Anderssons och Kristina Lugns ”En skrift i snön.
Vinter är ju också jul och mycket julmusik fick plats. ”Jauchzet, frohlocket” ur Bachs juloratorium utstrålade oförställd fröjd över julens glädjebudskap; en särskild eloge till trumpetare och pukslagare. Kören briljerade på nytt i ”Glory to God in the Highest” ur Händels Messias och i Corellis julkonsert imponerade växelspelet mellan de tre i konsertgruppen med Nils-Erik Sparf som självklar primus.
”Silent night” i arrangemang av den duktige doldisarrangören Gene Puerling var en verklig höjdare med intensivt sammanhållen körklang och fina prestationer av solisterna Sofia Carlfjord och Patrik Wallin. Antonio Vivaldis ”Vintern” var ett kanske självklart inslag. Nils-Erik Sparf spelade virtuost avspänt solostämman med vackra utsmyckningar.
”In dulci jubilo” hade arrangerats av den extraordinärt begåvade körmedlemmen Alexander J Öberg. Detta helgjutna och kreativa stycke med fin känsla för körens möjligheter gjorde ett djupt intryck. Imponerande!
Stina Ekblad var kvällens andra gäst, och gjorde en minnesvärd insats som recitatör. Hon läste Zacharias Topelius vackra dikt ”Vintergatan” och även Tennysons ”Nyårsklockan”, som lätt blir enbart vackra ord, på ett sätt som verkligen förmedlade hettan i diktarens önskan om ett tusenårigt fredsrike. Hon gladde oss också med att med den äran sjunga ”Ack, nu är det vinter” i ett kul arr av nämnde Öberg. Hon läste till sist Tranströmers fina dikt ”C-Dur” som ledde över till C P E Bachs Magnificat med innerlig sång av Dahlberg i ”Quia respexit” och en jublande avslutning.av kören i Magnificat-satsen. Leve vintern!