Det märktes på orkesterns lite högtidliga hållning, inte minst på at det var frack och långklänning som gällde där, att det var en lite mer speciell konsertkväll än vanligt. Inte minst för att Sveriges Radio spelade in konserten för att sändas längre fram. Fast klädseln syns förstås inte i radio...
Ryske violinisten Ilya Gringolts tillhör världseliten på sitt instrument. Han har visat sin stora talang i Uppsala tidigare och nu var det dags igen. Denna gång fick han spela ett nyskrivet verk som tillägnats just honom, dubbelt så roligt alltså. Svenske kompositören Albert Schnelzer har skrivit en fyrsatsig violinkonsert med namnet ”Nocturnal Songs” där den gemensamma inspirationen för satserna varit ”ett tillstånd mellan vaket och sömn, att fånga det drömlika och svårgripbara” som tonsättaren uttryckt det.
Första satsen, ”Levitate”, ska skildra ett slags svävande känsla och det lyckades den bra med. Musiken liksom gled igång och gick som vågrörelser. Uppvaknandet blev abrupt med andar satsen, ”Bal des Ardents”, som inspirerad av en medeltidstavla kändes som en orgiastisk danse macabre med stora variationer i dynamiken. Det suggestiva återkom även i tredje, ”Procession”, med en magiskt suggestiv rytm som maniskt drev orkestern framåt. Sista, ”Run”, hade lånat temat från kompositörens kommande opera om Norrmalmstorgsdramat på 70-talet, där ordet ”Stockholmssyndromet” myntades. Musiken skulle skildra känslan av att försöka springa i en dröm. Som helhet ett mycket lyckat verk som möttes med stående ovationer med tonsättaren på plats.
Dirigenten, välbekante Gérard Korsten, fick jobba hårt och lyckades få med orkestern genom alla trickiga passager. Ilya Gringolts spelade säkert och känslofullt och jag kan tänka mig att ”Nocturnal Songs” kommer att finnas på repertoaren lite varstans framöver.
För att balansera den helt nya musiken var den övriga musiken på konserten av det mer välkända slaget. Elfrida Andréens ”Konsertuvertyr i D-dur” smekte igång det hela och var säkert en bra uppvärmning inför uruppförandet. Andra halvans musik kunde ytligt sett ha varit skriven ungefär under samma period. Men nu skiljde det ungefär 140 år mellan W A Mozarts 35:e symfoni – ”Haeffnersymfonin” - och Sergej Prokofjevs 1:a symfoni, båda i D-dur. Men då Mozart låg lite i framkant och Prokofjev lekte med schablonerna från 1800-talet så möttes de nästan. Skönt framförda båda två.