Så har jag då fått se och höra honom, en av världens främsta gitarrister, tänker jag efter det fjärde extranumret vid fredagskvällens sena festivalkonsert med en publik som inte vill släppa honom, när David Russell slutligen avrundar med en vacker, stillsam tolkning av folkvisan Loch Lomond.
Det är inte utan att man blir andäktig av att få ta del av ett mästerskap som detta. Men själv är Russell knappast pompös på scenen, snarare anspråkslös i sina avspända kommentarer till den personligt präglade repertoar han valt att framföra, ledigt klädd i jeans och kavaj och med långt hårsvall.
I stycken som spänner från barock, spansk och argentisk gitarrtradition till keltisk folkton och nutida gitarrmusik, uppvisar Russell ett spel som gör ett starkt avtryck hos lyssnaren. Och det handlar minst av allt om något yvigt virtuoseri, även om tekniken stundtals är bländande.
Russells tolkningar belastas inte av onödigt sentiment, utan präglas snarare av en oerhörd musikalisk närvaro i skiftningarna mellan pådrivande energi och varsamhet, ljus och skugga - ett slags inneboende andning i spelet. Detta t ex i hans remarkabla tolkning av en lutsvit av tyske barocklutmästaren S L Weiss, där de parallella stämmorna tycks leva varsitt eget liv på den sexsträngade gitarren, med en slående pregnans och tydlighet inte minst i basstämman.
Och i en cembalosvit av Couperin som Russell själv transkriberat är det påfallande hur varje enskild ton liksom får konturer i hans gitarrspel, och samtidigt infogas i helheten med ett rytmiskt flöde inte minst i andra satsens La Sophie. Jag slås flera gånger under konserten av denna starka grundpuls som inte på något sätt verkar hindras av de ibland halsbrytande löpningarna på gitarrhalsen.
Där den franska barocken tycks ruva på hemligheter och en mosaik av känslor i Russells spel, får Jorge Morels finstämda Barcarola snarare karaktär av en idyllisk trädgårdsromans i mina öron. Men också med en rytmik som för tankarna till yster folkdans i Jugueteando, ett annat av de småstycken som argentinaren Morel specialskrivit för Russell.
Och apropå folkmusik så är det inte svårt att uppleva en speciell känsla för det egna musikarvet i de briljanta arrangemang av keltiska folkmelodier och danslåtar som den skotskfödde, numera spanienboende Russell presenterar mot slutet av konserten. Återigen med en välavvägd dynamik mellan en skimrande, avklarnad melodik och ett rytmiskt schvung, i ett gitarrspel som är genombelyst och transparent i varenda detalj.