Ett oupphörligt sökande efter ett uttryck som ska trigga ett kreativt flöde utgör en musikers normaltillstånd. Den klassiskt skolade Derek Gripper är inget undantag, han dammsög i princip jordklotet efter ett nytt förlösande sammanhang. Inspirationskällan var närmare beläget geografiskt än förväntat. Uppvuxen som sydafrikansk vit ungdom under Apartheidtidens kulturella järnridå så var Grippers kontakt med det svarta Afrika mångskiftande subkulturella flora knapphändig.
En piratskiva, förvärvad under ett vinterbesök i Hälsingland 2002, bestående av legendaren Toumani Diabatés korainspelningar blev ett avgörande riktmärke på den musikaliska exkursion som Gripper inlett. Gripper gör något som betraktades som omöjligt - nämligen att framföra 21-strängad koramusik på klassisk gitarr. Förmågan att inkapsla hela det västafrikanska instrumentets spännvidd med endast sex strängar på självfinansierade albumet ”One Night on Earth: Music from the Strings of Mali” förde med sig beundran från både förebilden och en kapitulerande kritikerkår.
En av Uppsala Internationella Gitarrfestivals stora förtjänster är den lättsamma inställningen till tematik och helhet. Vissa spelningar handlar lika mycket om ett utbyte gitarrister emellan, där låtlista och scenshow är sekundär. Gripper hinner på sin avvärjande sydafrikanska dialekt avslöja så pass mycket om sin egen personliga berättelse och utmaningarna rent tekniskt att göra originalkompositionerna rättvisa att konserten lika väl kan klassas som upplysande historielektion och workshop. Men inte alls i sådan utsträckning att innehållet inte intresserar oss som inte har instrumentet som huvudkall i livet.
Den anekdot, förutom återkommande kärleksförklaringar av Diabatés överlägsenhet och samarbetet med John Williams, som gör störst avtryck är den fling som Gripper enligt honom själv haft med Joni Mitchell. Oavsett sanningshalt, så är den utdragna suggestiva hyllningen ”Joni” en manifestation av Grippers virtuosa begåvning. Som lyssnare är det omöjligt att inte stundtals zooma ut. Inte av tristess, utan att sinnena inte kan värja sig för det hypnotiska kraftfält som arrangemangen ger upphov till.
Det europeiska inslaget i afton utgörs av en enstaka Bach-tolkning som Gripper omdirigerar med sin Mali-inställda kompass likt en inhemsk groit (samlingsnamn för västafrikansk sångare, historieberättare, underhållare, lovsångare, musiker och muntlig historiker). Romantiskt, skört och dramatiskt fulländat av ett postkolonialt föredöme.