En festival att vara rädd om

För egen del inledde jag med septetten Swing Delights genuina swing- och hotjazz av lite äldre märke, med Ingela Nelson som refrängsångerska, en jazzspis med hög mysfaktor.

Det var gott om storband på årets festival, varav många från Uppsala, med Vinterträdgårdens scen som ett veritabelt storbandseldorado. Sällan har man chansen att uppleva så mycket storbandsjazz vid ett och samma tillfälle. Först ut var Skrapan Big Band, ett gott exempel på storbandsmusikens återväxt i skolsammanhang. Här bjöds t ex Fly me to the moon med utmärkt sväng och Ulf Johansson Werre som solistisk krydda.

Uppsala Storband gav en säker leverering av storbandspärlor bl a från Thad Jones repertoar, med fina soloinsatser och riktigt fett ensemblesound. Lite som en kontrast framstod Induss & Lagerberg Great Sweet Orchestra, ett ganska ungt storband med dragning åt fusionhållet och tung elgitarr lagt till blåset. Senare i programmet fortsatte storbandsfrossan med bl a Teamwork Big Band och Rockford.

Som exempel på att festivalen inte enbart handlar om swingjazz kan nämnas Planet Jazz, med mångsidige Uppsalasonen Martin Sjöstedt vid pianot och en ganska hårdkokt bluesbop med anknytning till namn som Miles Davis och John Coltrane, en jazzfåra som alltid känns modern. Planet Jazz gav ett fräscht och spelhungrigt intryck med solister som tog ut svängarna, t ex i Miles Davis So What.

En konstellation som inte skäms för att gräva sig bakåt i jazzens annaler är Peter Lind and The Cabaret Band, med några av Uppsalajazzens mer kända profiler. Med nämnde Lind som driven presentatör bjöd man på ett knippe underhållande nedslag bl a ur Louis Armstrongs karriär, däribland en oemotståndlig On a cocoanut island, med smörigt smeksamma sångstämmor. Bland solisterna återfanns festivalflitige John Högman som med sina väl valda fraser aldrig låter ett solo gå på rutin.

Lite i förbifarten hann jag höra Uppsalas Trio X, vars färgstarka tolkning av Vi ska ställa till en roliger dans blev folklorejazz i höghastighetstempo med fria tyglar. Och när jag tittade in hos veteranerna Good Morning Blues bjöds det en mjukt tassande och ganska nedtonad Sway.

Sista anhalten på festivalen innan denna tidnings pressläggning blev för min del Sliding Hammers, d v s de trombonspelande systrarna Karin och Mimmi Hammar från Boden, vars väl sammanflätade, bluesmättade spel drabbade publiken med full kraft. Som t ex när de vände sig emot varandra på scenen med sina stora dragbasuner och fyllde i varandras solofraser, en upplevelse inte bara musikaliskt utan även visuellt, med gott understöd bl a av dynamiske trumslagaren Ronnie Gardiner.

Det bör i sammanhanget påpekas att Uppsala Winter Swing är en festival att vara rädd om. Årets program var innehållsrikt och mångsidigt precis som tidigare, med trivsam stämning vid alla fyra scenerna (även om Vinterträdgårdens akustik är lite bullrig).

Man kan bara hoppas att festivalen i högre utsträckning når ut även till den yngre publiken framöver. Det borde vara möjligt, inte minst med tanke på den goda återväxten bland jazzens utövare.

En festival att vara rädd om

Atrium-huset i Uppsala formligen flödade av jazz i lördags när 240 musiker avlöste varandra på fyra olika scener i den sextonde Winter Swing-festivalen. Som vanligt i en avspänd och trivsam stämning, där man som åhörare kunde strosa runt och välja läckerheter ur det digra programmet.