Uppsalasonen Herbert Munkhammar (Afasi) är hygglig och putsad. Han utbrister saker som ”Uppsala – kära hemstad!” och vinkar till den minifest som bildats vid fontänen på andra sidan av Flustrets stängsel. Frej Larsson (Slagsmålsklubben) är mer oberäknelig. Han berättar att han slitit av sig sitt gips i förtid för konserten, brister ut i operasång och uppmanar folk att suga hans ädla delar till höger och vänster. Herbert rappar med maskinell precision och Frejs flow är vilt och nyckfullt. Denna lilla dissonans dem emellan är kul även om den säkert skulle kunna utnyttjas ännu mer.
Men frågan är om det finns tid. Tempot är högt och varje sekund är välplanerad. Publiken är med redan från startskottet, ettriga Psykopat, med ett av hiphopartister så ofta lånat 80-talsbeat från Cybotron. Vissa spår är riktigt tunga och råa, där basen får mullra fritt i stadsträdgårdens dimma. Andra låtar är mer uppåt, särskilt hurtigt påfrestande Krossa alla fönster och Liv och död.
Första plattan är aningen tyngre, men det finns nysläppta undantag såsom Du suger – tillägnad Jimmy Åkesson – vars ondskefulla basmatta effektivt kontrar smurfrösten i refrängen. I hetsiga Brinner får de visa hur duktiga rappare de ändå är. Undan för pundarn är härligt dansant och gör sig väl i det epileptiska motljuset.
Allra bäst är de när beatet väger som bly och när orden bara smattrar förbi, som i Buffalo Blues. Men den unga publiken är allätare och intensiteten går i stort sett aldrig ner. Trots att de bara släppt två plattor skulle man kunna få en fest att explodera till vilken av låtarna som helst. Och när golvfyllaren Alla som inte dansar är våldtäktsmän drar igång märker man hur de blyga grabbarna längst bak tittar nervöst på varandra. Bäst att ta ett par sidledssteg ändå.
Texterna växlar mellan spjuveraktiga lustigheter och tafatta försök att rappa om känslor. De behärskar den förra tonen bättre, samtidigt som det nog är avsaknaden av svärta och allvar som hindrar dem från att nå riktigt höga höjder. Man får nöja sig med djupsinnigheter som att det ska vara fett och inte bara gött. Men det här dansant partyrap, inget annat, och som sådan är den lysande. Eller som Frej sammanfattar det hela: ”Inte en enda våldtäktsman på hela jävla flustret!”