I ett sju minuter långt intro upprepar en röst meningarna "Are you there? I can’t hear you" med åskmuller, regndroppar och ett dubbeat i bakgrunden. Det ger känslan av ett slags skev drömbild av Jamaica, vilket passar bra till Taken By Trees musik.
På förra skivan East of Eden åkte Victoria Bergsman till Pakistan, spelade in med pakistanska musiker och fångade en bit av den sufiska musiktraditionen och på nya albumet har hon gjort en liknande resa till Hawaii och i sitt eget medvetande.
Det de musikaliska resorna utmynnar i är dock låtar där bitarna hon använder sig av är vridna något varv och endast används som beståndsdelar i hennes egna originella musik som ligger långt från de flesta referenser. En drömsk indiepop som har ganska lite med den konkreta verkligheten att göra. Musik att resa bort med utan att behöva förflytta sig fysiskt. Och även om man är införstådd med att det bara är visionen av en dröm så är det angenämt att befinna sig på varmare breddgrader en stund den här tiden på året.
Under konserten hjälper filmerna på duken bakom scenen, som visar koraller, fiskar, palmer, stränder, surfare och havssköldpaddor, till med det. Den loja publikresponsen ska nog Victoria Bergsman tolka som smicker. Tankarna vindlar sig gärna bort och showen känns så helgjuten att det blir lite fel när hon frågar om vi vill önska någon låt. Grundkänslan förblir ändå intakt, bland annat genom fiktivt vågskvalp som pågår konserten igenom, även under de lite trevande mellansnacken.
Ibland lutar konserten över i rock, men det är då rock på ett 70-tals-Iggy Pop- eller Lou Reed-vis. Där stämningen alltid står framför drivet och kraften. Vid de tillfällena river det till och den tropiska skyn öppnas upp lite vilket ger en bra spänning. Två gånger hinner det hända innan konserten är slut efter mindre än en timme. Ljuset tänds och publiken beger sig motvilligt hemåt utan extranummer.