Det har knappast undgått någon att Jill Johnson har en ny stil. Sveriges mesta countrysångare har blivit rockartist. Borta är bootsen och skinnvästen med fransar på, nu är det högklackat och tajta svarta byxor som gäller. En 38-årskris kanske? Vad än orsaken är så är resultatet riktigt bra. Först ska sägas att det inte är någon avgrund emellan förr och nu. Den nya rocken har mer än ett stänk av country. Volymen är uppskruvad men steelgitarren tas fram med jämna mellanrum och balladerna, som är betydligt fler än en genuin rockartist skulle tillåta sig, har en omisskännlig klang av Nashville. Och Jill är samma helylletjej som förut, hon bara låtsas vara tuff. Hon har tagit i hand och hälsat publiken välkommen som hon brukar, och somliga tryckte inte bara hennes hand, men det är okej! Och om någon inte tryckte men önskar att han hade gjort det så kommer en andra chans efterpå.
Hon börjar med titellåten till höstens album ”Flirting with disaster” vars samtliga låtar är med i programmet. Det är en bra rocklåt. Två killar i cowboyhattar lämnar lokalen men de kommer snart tillbaka. Det var nog inte missnöje som var orsaken. Allteftersom blir countryinslagen flera och tydligare. Jill har förutom en vinnande personlighet en slitstark och bra röst med stort omfång. Den klarar snabba låtar och ballader lika bra. Hon har inga problem med att hävda sig mot sitt utmärkta sexmanna kompband.
Alla låtar är såvitt jag förstår skrivna av Jill, i visst samarbete med Liz Rose. Det är imponerande Det är sjysta låtar och texter. Jag tycker bäst om ”I used to think he was everything” och ”Roll my way”. Det ger en viss komisk effekt som säkert är avsiktlig när hon berättar om låtarnas ursprung som ofta är vardagliga händelser från hennes familjeliv. ”Roll my way” skrevs en dag när hon bestämt sig för att ligga kvar i sängen och låta sin man sköta ruljangsen hemma. Anekdoterna sätter Jills eget märke på texterna och vi slutar så småningom att fundera över rock eller country - detta är Jill Johnson helt enkelt!