En ikon av nästan överväldigande format klämde sig in i lilla Katalin på fredagskvällen. Blueslegenden Taj Mahal, sedan 1968 känd under sitt artistnamn men med en sisådär 50 årig karriär bakom sig, hade valt att inkludera Uppsala i sitt europaturnéprogram. Vilket tillfälle att få uppleva en av sin ungdoms musikidoler.
Många tyckte på samma sätt - Katalin var välfyllt av 40-talister. Men också en hel del 30-minusare, hur hade de hittat dit? Jag frågade några. - ”Vi såg namnet på programaffischen och så tog vi på nätet reda på vad det var för musik han gjorde. Och den var ju grym, så då ville vi komma hit.” Grattis till er och tack och lov för internet! Och en illustration till hur Taj Mahals musik inte känner några generationsgap.
Taj Mahal var spänstig, ung för sin ålder, med en röst som inte lät en dag äldre än … tja 50 (han är 69). Som den vane turnerare han är hade han i förväg låtit förstå att han inte ville ha sittande publik utan åhörare som levde med i musiken, dansade och klappade i händerna (på andra och fjärde taktslaget, förklarade han tålmodigt för de tröga svenskarna). Efter några vänliga uppmaningar blev han nog ganska nöjd med gensvaret, allt bättre allteftersom publiken värmde upp, och i det sista numret sjöng den av hjärtans lust växelsång med honom: ”the blues is allright”.
Taj Mahals speciella mix av karibisk och afrikansk musik som tappats i amerikansk bluesform var förstås densamma som alltid, numera enligt tidsandan inpluggad och med litet tyngre, mer sugande gung. Definitivt dansmusik, men ändå blues, sorglöst, men ändå blues.
Efter en funkig inledning följde nedslag på olika ställen i hans långa karriär och många album, många var välbekanta för den förtjusta publiken. De sista numren var hämtade från hans nya CD som alldeles säkert sålde bra under kvällens lopp. Litet modernare kanske, stundtals nästan åt calypsohållet - men ändå blues. Vad betyder förresten modern i detta sammanhang - och vad är tid egentligen? Taj Mahals musik är ju höjd över sådant.