Öl i plastglas, breda leenden och ryggdunkningar. Stämningen var uppsluppen inför bandet U.D.O:s ovanliga Uppsalabesök. När gruppen väl klev upp på scenen förvandlades emellertid lokalen till en Bierstube från helvetet, precis som sig bör.
Udo Dirkschneider är mest känd som karismatisk frontman i det inflytelserika och högt respekterade 80-talsbandet Accept. Han tillhör också det fåtalet sångare som har en världsunik röst, en närmast omänsklig gurgelstämma. Alla som försöker imitera honom får obehagliga halssmärtor efter bara några sekunder. Lägg därtill en för 80-talshårdrocken helt unik image med kamouflagekläder, snagg och en anatomi som en jättepadda. Kort sagt: det finns bara en Udo.
Under fredagskvällens konsert bjöd hans samspelta gäng på flera fina U.D.O-kompositioner. Inledande Rev-Raptor från senaste plattan med samma namn och lysande Dominator exempelvis, raka och rediga heavy metal-smockor utan fjompigheter, med klassiska stackatoriff att vifta med knytnäven till. Det många hade kommit till Katalin för att höra var dock Acceptklassikerna, och önskemålet hörsammades till viss del. Mästerverket Princess of the dawn blev till en allsångskaramell som Udo sög mycket länge på medan den lite mer överraskande Screaming for a love bite med glam metal-influerade riff blev aftonens stora utropstecken.
Vid sidan av alldeles för långa gitarr- och trumsolon (att rockmusiker aldrig lär sig) så blev det en mycket aptitlig hårdrocksafton med portalverket Balls to the wall som extranummer. Framför allt var det glädjande att se att Udo själv har geisten och gastandet kvar i sig. Att få höra denne toalettnödige jättebebis krysta på nära håll var stort.