En av säsongens bästa
En av säsongens bästa orkesterkonserter, anser Anders Bragsjö om Uppsala Kammarorkesters program på Konserthuset på torsdagen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bollandet av repliker instrument emellan (färgat bland annat av en uppkäftig vibrafon) kulminerade faktiskt i en improviserad soloduell mellan flöjt och kontrabas, där idéer och udda spelsätt blev verkligt innovativa repliker. Kanske inte så jazzigt, men coolt var det. Uppfångad av pukorna leddes så hela orkestern till mäktig, koralliknande klimax innan verket dog bort i virveltrummans al niente. Ett underbart stycke för både utövande musiker och lyssnare. Närvarande tonsättare hyllades, förstås.
Jean Sibelius Violinkonsert d-moll är "ökänd" för sin extremt svåra solostämma. I tre satser pendlar musiken mellan storskalighet, känslosamt patos och (påtvingad?) ysterhet. Solisten avtvingas svåra löpningar, dubbelgrepp, flerstämmigt spel och flageoletter, ofta i ledande ställning. Orkestern avkrävs balanserad, färgrik dynamik. Klara Hellgren och orkestern, under Mägis mycket noggranna styre, åstadkom en enastående magistral och inlevelsefull tolkning.
Än noggrannare måste Mägi vara i konsertens sista verk, Dmitrij Sjostakovitjs svåra Symfoni nr 1. En 19-årig tonsättare skriver verkligt ny musik i vad han tror skall vara det nya sovjetsamhällets öppenhet mot det nya och framtiden. Han fick senare tvingas inse annat ? Enastående vital, nyfiken och skickligt instrumenterad musik där många orkestermedlemmar får spela soloinsatser, utmärkt utförda för övrigt. Musiken är full av satir, särskilt då i den roliga, halsbrytande brokiga andra satsens scherzo. Satsen luras med ett "låtsasslut" via solopiano, följt av en till inte förpliktigande coda. Ständigt mångbottnad musik genomfördes i helt briljant tolkning. Sammantaget blev detta en av säsongens allra bästa orkesterkonserter.
Uppsala Kammarorkester
Konserthuset, Uppsala
Konserthuset, Uppsala