På OD:s Caprice går man inte rätt in i aulan och intar sin plats. Man går omkring och tittar efter bekanta, hälsar och småpratar. Detta är inte bara en konsert, det är ett evenemang. Till slut kan konserten ta sin början åtta minuter försenad. Till musik hämtad från Les Misérables pustar drängar i fångkläder över att behöva sätta upp ännu en Caprice. Så hörs den välkända signaturen; dirigenten Cecilia Rydinger Alin kommer in från sidan och tar emot applåderna. Från sidan? Men vem står då på pulten? Petra Mede visar det sig. Denna begåvade underhållare tar med sitt osvikliga sinne för timing hem många skratt när hon jämför finkultur och fulkultur och när hon leder en global melodifestival till Evert Taubes minne.
Denna ”festival” är ett underbart genialt påhitt som överträffar det mesta i Capricernas historia och publiken (också jag) kapitulerar helt. Drängar representerande olika nationer, klädda i nationella habiter, sjunger Taube på sydafrikanskt, mexikanskt, amerikanskt och ryskt vis, dessutom på respektive språk (en översättarbragd); en peruansk panflöjt i maxformat är också med och Änglamark framförs av en strupsångare från Mongoliet!
Kan det bli bättre efter detta? Nej, men lika bra, fast annorlunda. Kvällens andra gäst, operasångaren Olle Persson sjunger O helga natt och faktotumarian ur Barberaren. Capricerna har vissa år haft problem med balansen mellan spexigt och seriöst men i år är blandningen väl avvägd. Det studentikosa spexandet når som sagt höga höjder men blandas med omsorgsfullt inövade körverk. Efter en lustig sång om att flytta ett notställ får vi ett ”riktigt” körstycke, Hermanitsa av Eugen Suchon.
Kören gjorde även enastående fina framföranden av en engelsk psalm ”I need thee every hour” med Ludvig Eby som solist, Cecilia Rydinger Alin diskret ledande kören från en tillbakadragen plats i aulan, och av Gustav Holsts ”The Blacksmiths Song”.
Olle Persson och Petra Mede berättar att de har bott grannar som barn och de låter sig övertalas att återuppföra en musikal som de påstår sig ha skrivit själva och även uppfört då. Det är en avslappnad historia med sång och dans till musik från Richard Rogers musikaler om unga förälskade som tvingas skiljas åt men så småningom återförenas. Kanske barnsligt, men vilken spelglädje! Slutnumret har det enkla budskapet att eftersom alla vill ha ett lyckligt slut är väl alla glada nu. Om vi är!