Martha Reeves & The Vandellas gjorde det dock med ett tyngre, mer pådrivande och mer gospelorienterat sound än till exempel The Supremes som nästan låter som vit pop i jämförelse.
Kanske var det just därför som Gordy satsade det mesta krutet på Supremes. Men Vandellas fick ändå några rejäla hits, och då i synnerhet Dancing in the street, låten som spelats in av ”alla”, från Marvin Gaye till Mick Jagger och David Bowie. En låt som blivit ett slags apell för att släppa hämningarna, frigörelse och kanske också uppror.
Originalversionen med Martha Reeves & The Vandellas är också ett gott exempel på det energiska, ganska råa driv som utmärkte många av gruppens främsta inspelningar.
Således var det en legend som äntrade Katalins scen i helgen, Martha Reeves som inte blygs över att hon passerat de 70 men som fortfarande kallar sitt kompband The Vandellas, även om medlemmarna hunnit bytas många gånger om.
Rösten har dock tappat en del av spänsten, numera med ett fladdrigt vibrato som hon inte riktigt har kontroll över, vilket blir plågsamt att höra i en del ballader där rösten far lite hit och dit. En standardlåt som Mood Indigo känns minst sagt malplacerad utifrån de premisserna.
Men energin finns kvar, liksom den obetvingliga scennärvaron, och i de snabbare, klassiska Motown-numren lyfter det, mycket tack vare ett suveränt band som rymmer såväl blåssektion som bakgrundsångerskor, liksom en förstklassig gitarrist med tunn, crispig Fenderton. Med detta band i ryggen förmår Martha Reeves återskapa det klassiska Motown-soundet, och det är inte illa.
När hon i konsertens final – givetvis – drar igång Dancing in the street slås jag av hur mycket gospel det är också i den låten, liksom i hennes artisteri generellt, med Martha Reeves i rollen som påeldande förstasångerska som fortfarande verkar älska att stå på scen.
Och för publiken är det inga svårigheter att besvara den kärleken, även om rösten som sagt förändrats. Med all sin erfarenhet i ryggen bjuder hon frikostigt på sig själv, berättar om låten hon skrev till sin son, hur hon fick lämna bort pojken (till sin mamma) för att klara turnéerna, och frågar oss i publiken hur vi har det med vårt kärleksliv: ”How’s your love life?”.
En älskvärd soulveteran, och ett stycke levande musikhistoria som väcker respekt.