För att utvidga Kammarsolisternas ordinarie besättning som stråkkvintett var därför eminente cellisten Elemér Lavotha inbjuden.
De två omfattande verk konserten bestod av erbjöd en närmast hjärtekrossande känslomässig kontrast.
Först ut var den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakovs spirituella och klang- gnistrande Stråksextett A-dur (1876). Förutom att hämningslöst inkludera såväl rysk folkloristik som fraser ur rysk-ortodox kyrkomusik var Korsakov också en strålande instrumentatör.
Hans genomlysta struktur med sex stråkstämmor blev till en veritabel uppvisning i kombinationen kontrapunktiskt fugato och melodiflödande rondo. Något som motsvarades fullt ut i inspirerad tolkning.
Inte oväntat blev den absoluta höjdpunkten de två sista satserna. Fjärde satsens rofyllt känsloladdade stämning fick extra liv av soloinsatser/dialog mellan violin 1 och cello 1. Den snabba sista satsen kändes nästan som en spelmansstämma; musik till livet och musikglädjen, något att bli glad över. Härligt spelad!
Helt annorlunda kom nästa musikstycke att upplevas: det fyrsatsiga verket Tango Libertin av svenske tonsättaren Johan Ullén, till minne av dennes vän Oscar Figue- roa. Här blandades vildsint gestik med statiska tillstånd, tydliga(parodiska?) såväl melodiska som rytmiska tango-citat, ångestfyllda uttryck uppblandade med kvasi-idylliska ögonblick. Ovanliga spelarter såsom flageoletter och spel bakom stallet förekom också.
Man frågade sig nästan i denna fritonala omgivning om ljuvliga soloinsatser från cello och viola, samt ett par satsers slut i durackord var ironiskt tänkta eller verkligen skulle erbjuda äkta vilopunkter? En lysande tolkning erbjöds vi i alla fall av detta kalejdoskopiskt omtumlande verk om levnadströtthet.
Väder och avslutningsmusik var helt kongeniala inför sommarlov. ”Se, den mörknande framtid är vår.”