Elektroakustikens mysterier

Att använda elektricitet för tonalstring/bearbetning har människan gjort sedan slutet av 1800-talet. Nuförtiden, med behändiga synthesizers med sequensers, musikdatorer och en uppsjö av lätthanterliga förstärkare, mixers och ljudeffektapparatur, är elektronisk/elektroakustisk musik en veritabel stormarknad.
På onsdag kväll besöktes Musikens hus av två giganter inom electronicascenen: ljuddesignern Rafael Anton Irrisari från Seattle, USA, vilken uppträdde ensam samt Ryan Teague från England som med laptop och gestik styrde sin grupp The Mercurial Ensemble (harpa, cello, marimba).
På scenen i Konserthusets Sal B var Irrisari försedd med stor mängd ljudproducerande, styrande och bearbetande apparatur. Med sin elgitarr manövrerade han en del förlopp, men kunde lika väl använda någon av sin hord fotpedaler för tonproduktion eller signalmodifieringar såsom oktavfördelning, chorus- och wah-wah - effekter. Oavbrutet lät han musikstycken avlösa varandra, hela tiden sysselsatt med knapprattande på ljudmixer och fotpedaler.

Många spännande ljud, ofta med rötter i akustiska instrument, lät han oss lyssna till. Musiken skulle till största delen fungerat utmärkt som avslappnings- eller hypnosövning. Grundad på intervallen kvint/oktav med andra toner som tillfälliga "färgöverraskningar" var det inte förrän mot slutet vi bjöds på något som liknade barockmusikens passacaglia, glissandon och faktiskt clusterliknande klanger. Intressant att beskåda? Mycket. Berikande att höra? Knappast.
En bland andra instrument stående ensam laptop startade konsertens andra avdelning med ljud i växande styrka över orgelpunktsliknande bas. Först efter en stund kom de engelska musikerna in och började en intensiv interaktion mellan live- och laptopmusik. I sex av gruppens sju framförda, tydligt separerade stycken, gav denna spännande interaktion snabba skiften mellan kvasiidylliska, kampfyllda och resignerade stämningar.

Mercurial Ensemble spelade helt ensamma i det fjärde stycket (dock med god hjälp av mikrofoner/effektpedaler), vilket verkade vara en originellt klangsatt folkvisa/elisabetansk ballad. I ett först konventionellt harpsolo kom sedan harpan att brutalt krascha hela låten, vilken för säkerhets skull togs om av hela trion.
Ett vitalt och spännande ljudlandskap fick vi besöka, men ett ljudlandskap som verkade andas pessimism/uppgivenhet i slutet av varje verk. Eller misstar jag mig på frid och lugn som uppgivenhet? Sammantaget en kväll fylld av tveksamhetens frågetecken. Den fåtaliga publiken vittnar om att man måste preparera lyssnare innan man lanserar dylik musik som ett stort evenemang.

Elektroakustikens mysterier

Intressant att beskåda men inte musikaliskt berikande skriver Anders Bragsjö om onsdagens konsert i Musiken hus.