Eldorado för stråkklangsgourmeter

Torsdagskonsertens förutsättningar var de bästa: Vittberömde holländske cellosolisten Pieter Wispelwey på besök för samarbete med Kammarorkesterns stråkar, allt under ledning av eminente violinisten Nils-Erik Sparf. Resultatet blev också en genomgång av stråkmusikrepertoar som vi sent skall glömma.
Första konserthalvan ägnades musikfamiljen Bach. Först ut fader Johann Sebastian med den makalösa pärlan Brandenburgkonsert nr 3 G-dur, för 3 vardera violiner, viole och celli plus generalbas (kontrabas och cembalo). God exakthet med elegant frasering och smidiga byten av soloinsatser gav en ytterst hörvärd tolkning.

Till sonen Carl Philip Emanuels Cellokonsert i A-dur inkom kvällens solist och ut- vecklade snart med stråkorkestern ett musikantiskt samarbete det fullständigt gnistrade om. Överlag utstrålade musiken elegant frasering, nyansering och musikglädje, till och med subtila rubaton. Lägg därtill obetalbar ögon- och mimkontakt mellan solisten och Sparf.
Programupplägget var konsekvent; i andra avdelningen gällde rysk musik: Ett stycke av Glazunov och två av Tjajkovskij arrangerade för cellosolo med stråkorkester. Kantabla och virvlande virtuosa passager växlade i solostämman till följsamt varierat spel från stråkorkestern.

Därefter satte sig Wispelwey helt sonika i orkesterns cellosektion och spelade med i avslutningsverket, Peter Tjajkovskijs härliga Serenad för stråkorkester. Denna blodfullt temperamentsfulla musik kräver enorm dynamik, något orkestern besatt i fullt mått. Sista satsens tempofyrverkeri satte effektiv punkt för en konsert där vi vidrört stråkmusikens paradis. Stående ovationer välförtjänt.

Eldorado för stråkklangsgourmeter

Som att uppleva extremt välrepeterad musik utförd som en trivsam jamsession stråkmusiker emellan anser Anders Bragsjö om torsdagskvällens höjdarkonsert.