Dunger med integritet
Mårten Markne lyssnar på en ovanlig svensk artist med stor integritet. Nicolai Dunger på Katalin blir till en blandad upplevelse.
Foto: Hans E. Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han kan få för sig att bygga ut en Edith Södergrantolkning innehållande textraderna "sorgen är en fågel/med stora, starka, svarta vingar" med ett långt parti där han låter som en ylande (jodå) kråka. Helt och hållet utan ironisk självmedvetenhet - och han är fullständigt icke-teatralisk, sittande på en stol, med nött gitarr och svart pikétröja och det där fullständigt vanliga utseendet han har i ansiktet. Alla extravaganser ligger i musiken.
Hela situationen är egentligen absurd. I sin nuvarande, svenskspråkiga, inkarnation är Nicolai Dunger minst av allt en artist för livescenen, han är en artist som passar bäst i hörlurarna med lyssnarens fulla koncentration. 2006 års album med tonsättningar av Edith Södergran är omöjlig att sidolyssna på och årets Rösten och Herren är visserligen ett misslyckande men kräver ändå också att man aktivt tar ställning till den.
De två svenska skivorna är mycket olika. Södergranlåtarna är tydligare, sångerna på Rösten och Herren verkar nästan växa fram medan man hör dem och stannar på skisstadiet. Det blir extra tydligt när de framförs så här, alla avskalade från allt utom gitarr och Johan Berthlings kontrabas men ändå med helt skilda uttryck.
Förutom extranumren är konserten helt baserad på hans två svenska skivor. Engelska verkar inte bara vara ett annat språk för Nicolai Dunger, utan ett helt annat musikaliskt idiom. Trots att jag inte känner igen låten förstår jag på de inledande gitarrtonerna att det första extranumret inte kan vara en låt på svenska. Så stark musikalisk integritet är inte många artister förunnad.
Nicolai Dunger
Katalin
18 april
Katalin
18 april