Duktigt men oförargligt

Trio X har ända sedan tiden med mellannamnet "Con", haft för vana att bjuda in mer eller mindre kända gäster till sina konserter.
Understundom framträder de dock helt på egen hand. Torsdagskvällen är ett sådant tillfälle och trots ovädret är Alfvénsalen tämligen välfylld. Att hacka på den undermåliga akustiken därinne börjar bli lite tröttsamt, men ja, den har inte blivit bättre och det är också en av anledningarna till att den där känslan av att bli angenämt inkapslad av musiken aldrig infinner sig.Temat för kvällen är desto trevligare. Här presenteras "evergreens" från början till slut, men Trio X tolkar begreppet lite efter eget huvud. I stället för de sedvanliga jazzstandarderna ges även utrymme åt klassisk musik, The Beatles (Come together) och Killing me softly som blev en superhit först för Roberta Flack 1973 och sedan The Fugees 1996. Självfallet blir det också mer traditionellt material i form av Night and day, Secret love, Love for sale och Stompin' att the Savoy, men i stället för att presentera musiken såsom den spelats sisådär en miljard gånger försöker trion hitta nya infallsvinklar.

Somligt lyckas, annat blir bara ytterligare en variant på redan etablerade varianter.Betydligt bättre fungerar det då de tar fram den stora styckkniven och stöper om My way totalt genom att presentera den i en okaraktäristiskt brutal tappning. En särskild eloge ska också pianisten Lennart Simonsson ha för sitt vackra solo på Luiz Bonfás Manhã de carnaval och de trippande pianodrillarna på Burt Bacharachs Raindrops keep fallin' on my head som ger låten ett helt nytt liv. Som helhet blir konserten aningen för oförargligt för att beröra mer än på ytan, men idén om att ta sig an evergreens på det sätt trion gör är inte dum och skulle med lite ytterligare näring troligen också kunna leda till en intressant skiva vad det lider.

Duktigt men oförargligt

Douglas Noström hörde ett Trio X som bjöd på en omväxlingsrik temakväll med välkända evergreens för både jazzfrälsta och Beatles-fans.