Flera saker är problematiska med Nationalteaterns Rockorkester 2014. Den här kvällen är de till att börja med i ett sammanhang som är så fel det kan bli. Ett flott skrytbygge till konserthus inför en publik som löst biljetter för nära 500-lappen och köpt t-shirtar till överpris i försäljningsståndet.
Det är inte mer fel att tjäna pengar på musik än det är att tjäna pengar på något annat och alla har rätt att ändra både åsikter och ideal. Men i förhållande till de gamla progglåtarna de framför känns det ordentligt skevt. Man kan förstås välja att helt förbise den skevheten och bara lyssna av nostalgiska skäl. Det är antagligen den ingången bandet själva har till musiken för det låter mestadels livlöst.
Ett annat problem med nutida Nationalteaterns Rockorkester är att det inte fungerar särskilt bra som ren nostalgi heller. Det avskalade soundet har genom åren gått över i en mer fyllig och bullrig ljudbild som gör många av låtarna nästa oigenkännliga, samtidigt som det inte är tillräckligt dynamiskt för att vara intressant på något nytt vis.
Bristen på inställsamhet är visserligen klädsam, men i övrigt känns det poänglöst. En stor del av publiken är så taggade att det lika gärna kunde ha varit ett coverband på scenen. Det dansas och diggas häftigt i bänkraderna.
Det går heller inte att ta ifrån Ulf Dageby att han har en exceptionell låtkatalog och att sånger som ”Bängen trålar”, ”Barn av vår tid” och ”Men bara om min älskade väntar” har ett mervärde nästan oavsett version.
Ulf Dageby berättar i ett mellansnack att han får dra av på skatten för specialglasögonen han har på scenen. I ett annat skojar han om att bandet valts in i Swedish Music Hall of Fame tillsammans med ABBA och slår fast att ”musiker måste hålla ihop”.
På 70-talet skulle det antagligen ha genererat en orkan av burop, men nu är både artisterna på scenen och publiken så förändrade att ingen höjer på ögonbrynen. På gott och ont. Klimatet som rådde på den tiden var antagligen kvävande för många artister, samtidigt som det fanns något vackert med ideal. En konsert med Nationalteatern i dag blir dubbelt nostalgisk. Saknad över både en tid och ett band som knappt ens påminner om vad de än gång var.