Aftonen inleddes starkt med Peter Asplund och hans blås i den gemytliga insprängda jazzbaren på kortsidan av Katalin. Loungestämningen var total när de första tonerna började från pianot, ståbasen och så klart trumpeten. Till en början kunde man tro att det skulle bli en lugn spelning då den första låten inleddes mjukt, men redan efter första halvan drog tempot igång. Peter och hans blåsinstrument var utan tvekan ledsagaren under konserten, men även de andra instrumenten fick sin plats i rampljuset med sällan skådad energi. Inte minst från gästspelaren Jacob Christoffersen från Köpenhamn på piano som visade på en oerhörd skicklighet under hela uppträdandet.
I några nummer använder sig Peter av sin sångröst och klämmer till och med in lite scat, men det kan tyckas lite överflödigt när själva musiken är en så pass stark komponent själv. Samtidigt som några i publiken trummade fingrarna i takt på bordet frågar sig nog andra hur han orkar med tanke på hur intensivt blåset går under kvällen.
Senare på kvällen gick huvudnumret John Scofield tillsammans med The Pablo Held Trio upp på stora Scenen. John och de andra kommer in, han nickar glatt åt publiken, stämmer försiktigt gitarren och sedan drar den intensiva resan raskt igång. Ibland är det svårt att veta om gitarren är improviserad eller väl inövad. Det kändes det som att närvara vid ett rep, fast på ett bra sätt. Det är i vilket fall oerhört skickligt!
Till och från kunde jag inte låta bli att tänka på musiken under bingon i Bingolotto, fast så klart i en skickligare tappning. Låtarna är långa och låter sig utvecklas på vägen och eskalerar ofta i ett ljuvligt kaos mot slutet.
John Scofield med gitarr var stod förstås främst i huvudrollen, men han skulle inte klarat sig utan de övriga. Då och då satte han sig på en stol och lät de övriga få skina med skickliga solon. Flera gånger utspelade sig intensiva dueller mellan två eller flera instrument sig på scenen. Det var en stark växling mellan avskalade partier och enorma urladdningar från alla medverkande. Här var det ingen mysjazz vi erbjöds utan snarare ett till synes strukturerat kaos med en vansinnig intensitet. I vissa delar kunde det faktiskt bli en aning långtråkigt med tanke på de rejält långa låtarna och känslan av improvisation, men som helhet var det en spännande resa vi fick följa med på.