Diskodunksmarinerad melankoli

Neil Tennant och Chris Lowe har aldrig gjort någon hemlighet av att de är urtrista scenpersonligheter. De dansar som krattor och när de står rakt upp och ned skulle de kunna smälta in i vilken grådaskig medaljongtapet som helst.
Bristen på karisma är dock, paradoxalt nog, en av de faktorer som gör duon Pet Shop Boys så intressant. De har nämligen lyckats vända det alldagliga till sin fördel. Vilket annat annat band skulle till exempel få för sig att döpa en poplåt till något så oengagerande som Being boring och sedan ställa sig och gäspa på skivomslaget?

När bandet intog scenen inför ett fullsatt Cirkus i helgen gjorde de det med kartonger på huvudet, en geometrisk form som mer än någon annan har fått symbolisera det tråkiga och stela. Fyrkanterna utgjorde sedan en röd tråd genom hela showen, i form av vita lådor på scenen och projicerade, färgglada kuber som såg ut att vara formgivna av den ungerske arkitekturprofessorn Ernö Rubik.
Superesteterna Pet Shop Boys genomförde sedan en skamlös hyllning till det nördiga och kitschiga. Dansarna utförde ett stelt aerobicspass iförda cykelbyxor till gayhymnen Go west och en banal skolgårdsdans utklädda till skyskrapor i papp under Two divided by zero från succéplattan Please.

De ytliga excesserna på scenen balanserades dock upp av bandets underfundigt intellektuella ådra, av den diskodunksmarinerade melankolin samt referenserna till Debussy och Che Guevara.
Pet Shop Boys har alltid lockat en brokig skara fans där universitetsutbildade ingenjörsnördar och boaviftande bögar är överrepresenterade, även om de flesta trots allt är vanliga medelsvenssons som kort och gott uppskattar kvalitativ popmusik.
Oavsett vilket av dessa läger man själv tillhör så fanns det mycket att glädjas åt under söndagens konsert, som när titellåten från senaste albumet Pandemonium sömlöst gled över i en uppdaterad version av 90-talshiten Can you forgive her?.
Allra mest imponerade var den latinamerikanskt färgade avslutningen innan extranumren. Sambainspirerade Se a vida é gled över i den slagverksdominerade Discoteca som sedan omvandlades till en korsbefruktning av det salsadoftande 80-talsörhänget Domino dancing och Coldplays superhit Viva la vida.
Vid det laget hade dansarna också sedan länge blivit av med sina kartonghuvuden och släppt loss ordentligt medan kapellmästaren Chris Lowe fortsatte att posera som en nonchalant kontorsråtta bakom ett skrivbord.

Han och Neil Tennant blev inte ett dugg intressantare under konsertens gång. När den tungfotade basgången i West end girls hade avstannat i extranumret var det i stället duons starka låtmaterial och säregna estetik som utgjorde det bestående intrycket.
Pet Shop Boys insatser för den elektroniska popmusiken under ett kvarts sekel kan inte överskattas. Att två så bleka och alldagliga britter kan upphöjas till stjärnor på musikaliska meriter är också ett litet ljus av hopp i en popbransch som domineras av tvålfagra leenden och spektakulära utspel.

Diskodunksmarinerad melankoli

Popfarbröderna Pet Shop Boys skapade en fyrkantig men spektakulär show under söndagens Sverigespelning, tycker Björn Lövenlid.