Lägger man undan kravet på att det ska låta bra finns det egentligen inga begränsningar för hur man kan skapa musik. Då kan man till exempel använda en ankpipa (lockpipa för ankor) för att blåsa fram något som liknar ett soundtrack till ett ovanligt horribelt helvete. Under de bästa stunderna av Peter Jacksons konsert lät det som om han spelade på en ostämd saxofon, men de var korta. Mest bestod framträdandet av ett enerverande oljud som främst väckte frågor om vad man ska ha musik utan några som helst estetiska ambitioner till och tänkbara svar uteblev.
En oskriven regel inom konstmusik och modern konst överhuvudtaget är att konstnären ska låta bli att förklara utan lämna öppet för publiken att tolka. Johan Redin gick emot det när han började sitt framträdande med ett kort anförande om sin strävan efter smutsiga ljud. Afrikanska instrumentmakare lägger ofta in ett korn när de sätter ihop sina instrument för att få till en störning medan europeiska oftast strävar efter perfekta klanger. Redin jagar störningarna och vigde hela sin del av Brus åt att skapa ny musik av hoppande skivspelarstift, brus och knaster. Resultatet blev drömskt och förvånansvärt vackert.
På onsdagens Brus hade electronicabandet Differnet delat sig i fyra delar, vilket betydde att medlemmarna gjorde solospelningar på ungefär 20 minuter med en kort paus mellan varje. Efter halvtidspausen tog Anna-Karin Brus vid med något som mer liknade ett videoverk än en konsert. Ord på engelska rullade på projektorskärmen och börjde berätta en historia ackompanjerad av rytmiska ljud. Snart gick orden över till att kommentera och härma ljuden och blev en slags dubbelbottnad onomatopoesi, ljudhärmande och samtidigt ljudlig. Till exempel ”pepepepepepepepepepepe”, ”various clickings”, ”wood pecker” och en avslutning med ”a new day is dawning” vilket både kändes skönt och lite sorgligt.
Man kunde lätt få för sig att kvällen skulle visa upp fyra sidor av Differnet, men även om den speglar vissa delar av gruppens sound så var det snarare fråga om fyra individuella artister som sysslade med helt olika musikrelaterat skapande, med skilda temperament.
Tomas Bodén avslutade med en konsert där återkommande flygplansbuller dränkte allt. Som att ligga i vått gräs utanför stängslet till en flygplats och höra hur tusentals människor lyfter och landar utan att själv komma någonstans. Frustrerande och obehagligt, tills musiken sakta smög sig in, gav hopp och tonade ut flygplanen i en värdig avslutning.