Den annonserade röda tråden för kvällens konsert var Leipzig, och visst hade alla kompositörerna studerat där men det kände ändå litet långsökt. Det glömde man emellertid snabbt bort för musiken behövde ingen förklaring. Den gästande dirigenten Eivind Aadland presenterade ett mycket attraktivt program där varje del var en fröjd för örat.
Det inledande stycket, en ouvertyr till en av Ethel Mary Smiths sex operor, spelades glatt och spänstigt och den uppfordrande March of the Women, känd från teveserier om de brittiska suffragetterna och införlivad i stycket, klingade segervisst.
Dt tidigare pianounderbarnet Maria Verbaite, nu nästan tjugo, kom på kärt återbesök, laddad inför uppgiften att exekvera ett verkligt kraftprov; Edvard Griegs pianokonsert. Redan i de första explosiva takterna satte hon ned foten och visade att hon var uppgiften vuxen. När i dirigenten i det följande betonade kontrasterna i verket var hon med på noterna, spelade vackert, nästan drömmande i det långsamma sidotemat för att verkligen briljera i kadensen. Mellansatsen inleddes med ett mycket fint orkesterförspel och Verbaite levererade ett lyriskt men bestämt pianospel. Även i den avslutande satsen fick kontrasterna stort spelrum med ett kraftfullt gestaltat huvudtema och finstämt sidotema. Maria Verbaite har tagit stora steg framåt i sin konstnärliga utveckling. Det ska bli spännande att se fortsättningen.
Schumanns vårsymfoni är inte bara en glad tribut till våren. Det ligger mörka stråk under den glättiga ytan. Aadland tog fram dem på ett förtjänstfullt sätt men tände inte riktigt den gnista som kunde fått mellansatserna att glöda. De kändes bitvis en smula släpiga. Sista satsen däremot blev magiskt högtidlig, dynamiskt gestaltad med fina blåsarinsatser. Efter det graciösa sidotemat togs symfonin till en klimaktisk final.
Ett tips till publiken: stående bifall är naturligtvis ett fint uttryck för mycket stor uppskattning men pröva att applådera litet mera - fyra inklappningar brukar ge ett extranummer i utbyte!