Arild Andersens jazzkarriär startade i den legendariske norske saxofonisten Jan Garbareks kvartett innan han gick sin egen väg i mitten av 70-talet. Med lite god vilja kan man också skönja en del Garbareksa drag i musiken, men det handlar då mer om att Andersen och Garbarek har samma utgångspunkter som sedan leder åt helt olika håll.
Luftigheten och de lättflyende tonerna är närvarande hos båda, men där Garbarek oftast hamnar någonstans runt de norska fjälltopparna är Andersen mer jordnära och distinkt.
Uppsalakonserten smygstartar med norsk folkmusik i försiktigt tassande jazztappning, men kommer snart igång när det går över i arabisk folkmusik. Kontrasterna gör att det slår gnistor från första tonen och friheten till originalet till trots glöder ökensjälen tydligt i det vilda improviserandet. Det är ungefär som att se något byggt i lego rivas sönder och byggas ihop till något nytt. Formen är radikalt annorlunda, men byggstenarna likadana.
De 50-tal personer som letat sig till Konserthuset för att spisa jazz fick också höra en sylvass tolkning av The girl with the yellow hair.
Sättningen var Paulo Vinaccia på trummor, Tommy Smith på saxofon och Arild Andersen själv på bas och vad gäller spelskicklighet och samspelthet spelar trion tveklöst i jazzens världslag. Om man kunde önska något vore det att de tog ut svängarna ännu lite oftare.