Kammarmusikföreningens första konsert för vårterminen bjöd på en afton med högt prisade musiker som gäster, för tredje gången under senare år: cellisten Jakob Koranyi och pianisten Peter Friis Johansson i ett program som presenterade cellosonater av Beethoven, Brahms och César Franck.
Beethovens sonat nr 5 i D-dur, op 102:2 som inledde konserten fullbordades 1815. Mellan de två allegrosatserna i den tresatsiga sonaten finns ett mycket romantiskt Adagio con molto sentimento d’affetto, mestadels i pianonyanser. Det spelades vidunderligt skönt av kvällens gäster. Det perfekta samspelet gav intrycket att cellons insatser ibland tycktes födas ur ett pianoackord. Tredje satsen är till stor del effektfullt fugerad mellan de två instrumenten.
Brahms Cellosonat nr 2 i F-dur, op 99 från 1886, har en struktur som är klassiskt formell och några tecken på begynnande modernitet i musiken är det svårt att skönja. Den innehåller en första allegrosats med mäktig klang och fortsätter i en andra sats som betecknas Adagio affettuoso med överraskande inslag av kraftiga pizzicaton. Tredje och fjärde satserna är båda betecknade snabba och framfördes med en enorm precision, tekniskt fulländat!
César Francks Sonat i A-dur för cello och piano är av en annan karaktär än de två som framfördes före konsertens paus. De fyra satserna känns besläktade med varandra, både tematiskt och tempomässigt. Dessutom klingar sonaten säkerligen bekant för de flesta – den framförs ganska ofta, speciellt i originalversionen för violin och piano. Lugna och mera upprörda avsnitt växlar ständigt och ändå bevaras en homogen, glädjefylld musikalisk bild genom hela sonaten.
Kan det bli bättre? Den frågan hördes efteråt i den fulltaliga publiken som hyllade cellist och pianist med stående ovationer. Som belöning för uppskattningen kom det ljuvliga extranumret Svanen ur Djurens karneval av Camille Saint-Saëns. Den ställda frågan kan troligen enkelt besvaras med: Nej, knappast!