På flera sätt är Lisa Miskovsky en perfekt svensk popstjärna. Begåvad utan att bli komplicerad, synlig utan att sticka ut, sportig, odivig, blond med ett ovanligt namn som nästan klingar svenskt. Att hon spelar gitarr och skriver sin musik själv ger också en viss trovärdighet också och gör att hon inte är beroende av några låtskrivare på samma sätt som många andra artister.
Senaste skivan är i viss mån en besvikelse eftersom de självklara hitlåtarna, som hon tidigare skämt bort sin publik med, saknades. Det är ändå ett okej album med samma typ av strömlinjeproducerade radiopop som tidigare. Till perfektionslistan kan ambitiösa småroliga mellansnack tilläggas och live får inte skivans hitlöshet lika stor betydelse eftersom hon har sin tidigare katalog att välja från. Bandet och soundet är som skräddarsytt åt de äldre låtarna Mary och Lady Stardust som får en norrskensdimmig lyster.
Sedan starten har Lisa Miskovsky glidit längre och längre bort från rocken som hördes på debutalbumet till förmån för en softare och softare produktion som hon tar med sig på scenen. Inledande Driving one of your cars har klätts om från en ganska tuff hitlistlåt i original till en mjuk ballad.
I ett mellansnack berättar hon om sin senaste Uppsalaspelning där bandet drog igång första låten utan att ljudet var påslaget. Den här konserten skulle ha behövt något liknande, något som kunde bryta av och störa bilden av en perfekt artist som efter turnén ska åka hem och vara en perfekt människa på fritiden. Lisa Miskovsky säger också att hon aldrig kommer att glömma den här konserten. Det är nog ganska få personer i publiken som ärligt kan säga samma sak.
Låten Some of us handlar om att man inte behöver göra som alla andra, man kan sitta kvar i skuggan fast solen skiner. Lisa Miskovsky själv följer popmusiknormerna så slaviskt att det nästan blir originellt.