Den alternativa musiken lever

På lördagen var det dags för festivalen med det Kubrickska namnet A Space Rock Odyssey. Parksnäckans scen intogs av banden Porcelain, Rävjunk, Mass of the Sun, First Band From Outer Space, Öresund Space Collective, Träd, Gräs och Stenar och The Spacious Mind.
Långt i från Melodifestivalens treminutersgräns och mainstreammusikens förutsägbara uppbyggnad föds originella, improviserade ljudlandskap och levereras sceniskt av spacerockens utövare. I Sverige är genren blygsamt representerad. Det är inte ofta man hör svenska band som spelar psykedelisk musik och sjunger om Jupiter och Saturnus, ungefär som Syd Barrett gjorde under Pink Floyds tidiga science-fictiondagar i slutet av 60-talet. Just därför är det en befrielse för de inbitna att Christian Johansson, gitarrist i Mass of the Sun, lagt 50 000 kronor ur egen ficka för att arrangera Sveriges andra spacerockfestival. Den första ägde enligt Scott Heller, frontaren i Öresund Space Collective, rum i Jönköping i augusti 1998. Det tog alltså tio år innan ett liknande evenemang kunde arrangeras igen.

Jag såg tre akter. Först ut var finska Porcelain som rör sig i gränslandet mellan Pink Floyd, Yes, Genesis och Camel med en touch av både jazz och folkmusik. Sångerskan Suzy sjöng innerligt om än något pipigt ibland. Porcelain är ett ungt band men har redan nu många musikaliska kvaliteter som signalerar storverk i framtiden.
Kvällens i särklass mest representativa grupp i genren var Öresund Space Collective. De spelar en högst originell, dynamisk musik med drag av såväl Asian Dub Foundation som Dream Theater. Heller frontade i både trollkarlsmössa och ansiktsmask. Han garanterade att allt som framfördes från scenen var improviserat. Och i så fall var det en imponerande uppvisning, för det lät som om bandet hade spelat ihop i tjugo år. Musikerna var enastående och deras samspel liknade närmast jazzmusikernas förmåga att läsa av varandra och kommunicera med instrumenten. Musiken var suggestiv, mystisk, nästan spirituell, varför publiken stundtals såg ut att ha hamnat i trans.

Kvällens mest kända akt var de gamla kultproggarna Träd, Gräs och Stenar som överraskande nog fortfarande övertygade. Deras musik är primitiv och avancerad på samma gång och de lyckas bygga en hel värld av stämningar och teman omkring ett enda ackord. Stundtals blev det monotont men med en trummis som svänger och rytmiserar tungt och hängigt som på det gamla goda 70-talet hängde det ihop och blev aldrig ointressant.
Den kommersiella hitmusiken i Sverige äter upp det mesta av medieutrymmet och lämnar endast smulor åt de alternativa genrerna. Tack vare en hängiven publik och hårt kämpande band lever dock den alternativa scenen. Publiken i Parksnäckan tystnade aldrig. De dansade och jublade konstant. Hoppas de slipper vänta tio år till på nästa tillfälle.

Den alternativa musiken lever

Hanif Sabzevari trivdes bland de originella, improviserade ljudlandskapen på A Space Rock Odyssey.Porcelain Öresund Space Collective Träd, Gräs och Stenar