Peter Carlsson är en underhållare i en god svensk tradition där hejdlösa historier från en avlägsen obygd framförs på trivsam dialekt. De utspelar sig på små platser med lustiga namn och högst 2 500 invånare och blir därför ännu roligare. Lägg därtill nostalgiska återblickar på en förgången tid som skapar vikänsla. Visst saknar vi alla den svarta bakelittelefonen, åtminstone litet? Myter och minnen sveper in oss i en varm och skön filt. Då kan en aning salt samhällskritik få slinka med.
Nu låter det som om jag dissar de blå grodorna. Det är inte meningen. Jag bara försökte mig på en tafatt analys av varför jag och så många andra gillar dem så högt. Jag lägger ner och bara gläds åt en härlig föreställning. Och även om Peter Carlsson är en benådad historieberättare så är det inte bara hans skrönor som drar. Grodorna är ju så otroligt bra musiker som behärskar så många musikstilar. Allt verkar de kunna, och alla instrument verkar de kunna spela. Pär Grebacken trakterar klarinett, oboe, flöjt, blockflöjt, ukelele, munspel och några instrument till. Kristin Stenerhag spelar keyboard och flöjt, steppar som Fred Astaire, och hon ger Peter Carlsson fem minuters rast medan hon smäktande vackert sjunger Sakta vi gå genom stan.
All musik är bekant. Grodorna gör inga så-mycket-bättre-nytolkningar. De följer originalen nära och gör reverenser för de ursprungliga artisterna men de förser framförandena med en egen touche. De tar oss från Bellmans Solen glimmar till Pettersson med kepsen (begåvad text till Pane e corragio), till femtitalsrock med Little Richard-inspirerat pianosolo av Kristin Stenerhag.
Många fullträffar följer. Peter Carlsson återger troget Taube från en radiointervju och sjunger hans Brudvals med upphovsmannens inlevelse. Han överraskar nog de flesta med Karl Gerhards En katt bland hermelinerna och alla vi som inte förstår alla anspelningar uppmanas att googla dem, som Peter Carlsson säger att han själv har gjort. Hank Williams-låten Lost on the river har just de rätta countryharmonierna och Leroy Andersons klassiska The typewriter framförs med frenesi av Kjell Gustavsson i solostämman. Och så ännu en klassiker, ”manschettvisan” med den spexiga texten ”Jag satt en kväll i Roma …”
Efter tre timmar tar denne märklige artist farväl med orden: ”Ni har varit en underbar publik och det menar jag inte, det säger jag bara!”