Jag hade kommit för att lyssna till en hyllning av jazzfenomenet Chet Baker – men gick hem omtumlad av en helt annan trumpetare i samspelet med fyra fina musikanter som var och skämde bort publiken med sköna solon. Ensemblen lyfte Bakers hits och gjorde dem med den äran till sina egna just för kvällen.
Sångaren Mikael Jansson förklarade inledningsvis varför det var aningen komplicerat att kalla kvällen en ”hyllning” av Chet Baker: ”Han slog sin fru och svek sina barn, skörtade upp sina medmusikanter, missbrukade allt som gick att missbruka, inklusive människor, bedrog sina kvinnor och låg med kollegernas fruar.”
Men Baker var icke desto mindre ett musikaliskt geni som på 50-talet var en av skaparna av den avskalade, lätta och svängiga swingrenässans som brukar kallas cool jazz. Han är känd för sin mjuka, lätta sång med ljus röst och ett minimalistiskt spelsätt. Många associerar särskilt till den gamla musikallåten från Babes in Arms, My funny Valentine, som blev ett slags signatur för flickidolen Baker – ibland kallad en James Dean med trumpet.
Kvällens ensemble gav oss förstås denna klassiker, samt en lång rad andra Baker-tolkningar, vokalt kanske inte fullt så soft och ljust som originalet – men coolt, svängigt och snyggt, med Karl Olanderssons trumpet som mellan de briljanta solona ramade in sången med sköra och sammetslena slingor.
Mellan låtarna berättade Mikael Jansson om Chet Bakers barndom i Oklahoma med en misshandlande far, följd av ett miserabelt dagdrönarliv. En tillvaro som förändrades den dag Charlie Parker erbjöd en spelning. Dock hade Baker, likt många andra musiker, redan då fastnat i herointräsket. Ett missbruk som kom att prägla hans liv och som sannolikt låg bakom dödsstörtandet från ett hotellfönster i Amsterdam 1988.
Uppsala har börjat utvecklas till en veritabel jazzstad på sistone, med ställen som Katalin, Hijazz, 19, Blue Monday – och Ciao Victoria. Att kunna sitta på krogen en vanlig torsdagskväll och njuta av jazz i toppklass är oslagbar vardagslyx. Det enda jag saknade denna kväll var min egen Chet-favorit Do it the hard way, men efter extranumret Alone together, och Olanderssons veritabla trumpet-knockout, var allt förlåtet!