Cliff och Shadows rockade

Men den repertoar som han nu levererar med sin originalgrupp The Shadows är pure rockn roll, till övervägande del i alla fall, från den stora kista av låtar som de har gemensamt, med fokus på de tidiga åren.

Perspektivet är smått hisnande - Cliff och originalmedlemmarna i Shadows som i dag alla ligger runt 70-strecket representerar den första brittiska rockvågen, FÖRE Beatles. De utgör ett stycke populärmusikhistoria när de nu turnerar 50 år efter att deras samarbete inleddes på kaffebarerna i Soho. Och de framstår som nästan otäckt vitala, Cliff Richard inte minst som dansar omkring på scenen som en 30-åring (kanske inte så tokigt med renlevnad i alla fall).

Några större utspel är det dock inte fråga om, inga svettstänkande muskler, men en fortfarande kattvig och studsande rockn roll i låtar som High class baby, Nine times out of ten och Move it ? som en mjukare variant av den tidige Elvis. Och med en del torr engelsk humor mellan låtarna. Samt förstås en del slagdängor av det träigare slaget, typ Lucky lips.

Alla håller de måttet med råge, Hank Marvin med sina karakteristiska gitarrfills och Cliff som lagt divalater åt sidan och tar sig an den tidiga repertoaren med full inlevelse, som en tribute till de egna rötterna. Så också i konsertens akustiska set där man t ex gör en bluesig, stämsångsfylld Time drags by.The Shadows får sträcka ut på egen hand i instrumentalhits som Wonderful land och Apache, lika tidlösa som Hank Marvins ständigt några nummer för stora glasögon. Faktiskt riktigt rörande att se dessa veteraner på Globens scen.