Konsert
Christian Kjellvander
Katalin
18 september
Senaste albumet "About love and loving again" var ryggraden när Christian Kjellvander med sina två vapendragare Per Nordmark på trummor och Pelle Anderson på klaviatur spelade på Katalin. Det var därmed en lite annorlunda konsert jämfört med när han senast gästade stället, på gott och ont.
Det är ofta roligt när artister kommer ut ur den förväntade bilden av dem. Christian Kjellvander har ju en lång karriär bakom sig, först i Loosegoats med övergång i Songs of Soil till en solokarriär med nio soloalbum. Lägg till det oväntade samarbetet med fusiongruppen Tonbruket förra året med utmärkta albumet "Doom Country", en förbryllande och spännande musik.
Albumet "About love and loving again" är mestadels i gammal god Kjellvanderstil så det blev lite oväntat att han skulle spela låtarna med sådana smått rockpsykedeliska utsvävningar invävda. Men man riktigt både såg och kände hur roligt han tyckte det var att ibland anfalla sina båda Telecastergitarrer tillsammans med en vilt trummande Per Nordmark medan Pelle Anderson lade ut syntmattor bakom det blinkande ljuset.
Jag pratade med två Kjellvanderfans efteråt, en som var aningen besviken på uppträdandet och en som verkligen uppskattade utvikningarna. Själv hamnar jag mittemellan. Det är uppiggande att bli överraskad samtidigt som jag tyckte att det tog lite fokus från det som är hans kärna. Men man måste ju få utvecklas. Och när jag lyssnar på "About love and loving again" efter konserten så hör jag mer av samma upplägg där, möjligen var jag blind (döv?) för det innan.
Hans främsta tillgång är ju hans mörka, vemodiga röst. Jag kan lyssna hur länge som helst på den. Hur han kan ha denna djupa baryton framstår helt tydligt när han står på scen. Han måttar nog uppåt två meter i längd vilket ger honom en smått majestätisk gestalt på podiet. Lite synd bara att det musikaliska upplägget skymde hans sång en del denna kväll.
Annars gav upplägget med bara "100 personer i publiken" en exklusiv och värdig inramning till hans musik. Det var gott om plats för den sittande publiken, samtidigt som responsen förmodligen skulle ha varit ännu större med en fullsatt konsertsal. Kjellvander är heller ingen vän av större låtpresentationer, han mumlade "tack så hemskt mycket" efter några låtar. Ändå fanns den där speciella publikkontakten där.