När jag gick i mellanstadiet hörde jag några kompisar sjunga ”I wanna piss somebody” i skolkorridoren. Vilken låt det var hade jag ingen aning om men jag förstod snart att den var farlig, mycket farlig.
Klassföreståndaren höll krismöte med föräldrarna och för oss barn höll han en föreläsning om faran i att lyssna på W.A.S.P. eller ”We Are Satan’s People” som han kallade dem.
Efter det lyssnade vi förstås mer än någonsin på W.A.S.P, men det skulle dröja innan jag förstod att deras stora hit egentligen hette I wanna be somebody. Det kändes som en besvikelse.
På tisdagskvällen stod han märkligt nog på Katalins scen efter alla dessa år, min föräldragenerations och Siewert Öholms stora skräck, frontmannen Blackie Lawless, tydligt märkt av tidens tand men med sin raspiga, gurglande melankoliska rockröst fullständigt intakt. Det var nästan så att man fick nypa sig i armen.
Sprungen ur L.A:s mytomspunna sleazescen i början på 80-talet var W.A.S.P. chockrockarna som tog steget längre än andra. De band fast halvnakna kvinnor vid tortyrinstrument, badade i blod och kastade rått kött på publiken.
Lyckligtvis ägnade sig inte 56-årige Lawless åt sådana uttjatade effektsökerier i Uppsala. I stället lät han musiken tala. Först i ett set där de största 80-talshitsen dominerade.
Tillresta W.A.S.P-fans såg till att den svettiga, fullsmockade konsertlokalen förvandlades till ett allsångshak, inte minst när insmickrande popmetalsmockan L.O.V.E. Machine dundrade i gång. Och visst red Blackie Lawless och hans mannar fullt ut på nostalgivågorna. I bakgrunden projicerades gamla pudelrockiga musikvideor, något som bland annat fick till följd att det såg ut som om Lawless sjöng duett med sitt 30 år yngre jag.
Mest stolt tycks han dock vara över sitt ambitiösa konceptalbum The Crimson Idol från 1993. Med den tillhörande spelfilmen i bakgrunden berättade Lawless historien om en ung kille som drömmer om att bli rockstjärna och som därmed sviker sina konservativa föräldrar och blir förskjuten av familjen, något han tar så hårt att han begår självmord.
Det är inte svårt att dra paralleller till Lawless själv, som uppfostrades i en kristen fundamentalistisk miljö, innan han plötsligt fäste en sågklinga i skrevet och började sjunga ”Animal (Fuck like a beast)”. Numera betraktar han sig som kristen igen och han har tagit avstånd från knulla som en best-låten. Förståeligt men trist, eftersom den tillhör en av bandets största musikaliska stunder.
Hårdrockiga partydängor och en svulstig rockoperaföreställning samma kväll hör inte till vanligheterna, men det var precis vad publiken fick på tisdagskvällen. Musikaliskt var det ojämnt, men synnerligen dynamiskt och det finns fortfarande en kittlande farlighet kvar i Lawless ondsinta rockröst, precis som för 30 år sedan.