Chicago tillbaka i Sverige
I fredags kväll spelade de amerikanska storsäljarna Chicago i Sverige för första gången på decennier. Att det var ett efterlängtat besök var tydligt. Cirkus var fyllt till sista plats och åttamannagruppen fick ett varmt mottagande när de dök upp på scenen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På gott och ont märktes det att musikerna har spelat tillsammans under en mycket lång tid. Det fanns en påtaglig värme och musikalisk kemi på scenen. I synnerhet den tre man starka blåssektionen sprudlade av spelglädje - varje låt såg ut att vara just deras favorit. Medlemmarna log och skrattade, gav varandra komplimanger och pratade om sig själva som en enda stor familj.
Baksidan av myntet är att de lite för ofta gav intrycket av att gå på rutin. Säkerligen har de hunnit spela många av publikfavoriterna hundratals, kanske rentav tusentals, gånger inför publik världen över, och på Cirkus kändes en del framföranden stela och mekaniska. Det rätta svänget ville inte infinna sig trots musikernas spelskicklighet.
Ett annat dilemma var sånginsatserna. Keyboardisterna Robert Lamm och Bill Champlin, basisten Jason Scheff och gitarristen Keith Howland delade solosången mellan sig, men hamnade påfallande ofta för lågt i mixen bland alla instrument. I synnerhet Lamms röst lät sliten, som en skugga av fornstora dagar.
Spelningen hade dock stunder då alla bitar föll på plats och den rätta magin infann sig, till exempel när klassiker som "If you leave me now" och "You're the inspiration" plockades fram. Den nyligen utgivna "Stone of Sisyphus" visade också gruppen i sitt bästa ljus.
För alla hängivna fans som troget väntat så länge på denna spelning var kvällen förmodligen perfekt. Undertecknad tänkte mest på hur mycket bättre det hade varit om man istället hade fått uppleva Chicago för trettio år sedan.
CHICAGO
Cirkus, Stockholm
fredag den 18 juli
Cirkus, Stockholm
fredag den 18 juli