Mellan två stora totempålar skymtar några fjuniga killar från Norrköping fram. Och när introt blippar igång drar en regnskur förbi Flustrets utescen.
– Ska vi dansa regndans så att det blir mer regn, föreslår frontfiguren Åke Olofsson.
Första låten, Mörkt kallt ljus, fångar spelningen väl: Ett tafatt och falsksjunget intro, sedan några syntarpeggion och trallrefränger till en utnött reggaetón-rytm. Dansmusik har piffats upp med ett fräschare flöjtljud och ett uselt gitarrsolo. Och den trolska Trumma trumma har en pumpande rytm som får upp publikens händer i luften. Denna gång är det fiolens tur att misshandlas. Men som övriga låtar känns det mer barnprogram än nattklubb – mer Bolibompa än Berghain.
Det mesta av intresse ligger i bakgrundsspåren och många melodier låtsasspelas bara. Med sex personer på scenen borde mer kunna spelas live. Åke eldar igång publiken, studsar runt och är allmänt charmig, och så länge han står vid micken är sången bra. Men konserten är svajig, och de lugna partierna – med mindre bakgrund att stödja sig på – känns osäkra.
Enligt spansk forskning har västerländsk musik blivit mindre originell. Ett konstkollektiv från skogen som sysslar med allt från film till zeppelinbygge får då självklart munnen att vattnas. Och visst märks leklustan. Oväntade instrument, folkmusikinslag och tvära brott gör att man ibland hajar till. Men man undrar ändå om inte experimenten sker i ett P3-laboratorium. Svennefierade latinobeats och lättmemorerade slogan-refränger gör dem trygga nog att funka kommersiellt. Och med indieattribut som pyjamasliknande scenkläder och flummiga musikvideor säkrar de P3-rullningen.
De trogna fansen längst fram hoppar och sjunger med i varje låt. Men först under genombrottshiten Vart jag mig i världen vänder sprids dansen till det övriga dryga hundratalet människor framför scenen. Kanske hade fler hittat dit med en lägre åldergräns, men bandet verkar ändå nöjt. När de blir uppkallade för extranummer säger Åke att de aldrig vågar gå av scenen av rädsla för att publiken ska gå. Och ödmjukheten gör att man förlåter mycket, om än inte allt.