Caprice? Javisst!

Var nytolkning av Sjunde inseglet på gång? Konferencieren förklarade via virrigt diagram à la Gösta Ekman hur konserten skulle läggas upp.
OD sjunger med enbart Folke Alins trumma som skickligt trakterad stämningsbi- drag och med två solister en dramatisk sång av Veljo Tormis: Järnets förbannelse; stegrad spänning intill gåshudsgräns.
Döden = förklädd Pia Johansson låter förklädnaden falla och sjunger i stället en iro- nisk sång om cigaretters avslappnande verkan med körens aahh-ntusiastiska stöd. Trio X som kompat härtill gör ett eget mellanspel i lek och jazzdig med Lacrimosa ur Mozarts Requiem.

Scenbyte till något som liknar vikingars midsommarfirande. Plötsligt dånar orkester till Wagners "Valkyrieritt"; hela kören åtar sig villigt rollen som åtta valkyrior i vikingahjälmar, plötsligt dyker den nionde, sopranen Emma Vetter, upp som Brünnhilde, Pia J. mimar och spelar cymbal till. Pampigt! Till Mårten Landströms pianoackompanjemang sjunger Birgit Nilsson-stipendiaten Vetter så med sin ljuvliga, aula - fyllande röst Elisabeths hälsningssång ur Tannhäuser och kören avslutar del 1 med Pilgrimskören ur samma opera.

Andra avdelningen var ungefär lika brokigt blandad. Pia J. ironiserar med sitt ele- ganta burleskeri kring julstöket, Vetter är med kör och X lika förförisk som Marilyn Monroe i "Diamonds are a girl´s best friend". Båda kvinnliga gästerna förblir scen- och sångarrivaler, som i en svensk version av "I know him so well". Två snyggt arrade och framförda slovakiska folkvisor, liksom ytterst pedagogisk emotionell harmonilära bjuder kören på. Ståtlig italiensk final där sista inslagets repris som ext- ranummer ger evenemanget ett slut "with a bang".

OD-ister själva (låtsades?) bekymra sig om "röda tråden" i showen, och de hade rätt i sina bekymmer. Men vem bryr sig? Skall man "följa sin caprice" så kan det ta vägen precis vart som helst. Två glittrande gäster förgyllde showen var och en på sitt vis. Dirigent Cecilia Rydinger Alin gjorde ett enastående säkert jobb med att hålla saker hanterbara och OD:s fåtal s.k. "seriösa" inslag blev riktiga pärlor. Allt annat är bara personliga preferenser.

Caprice? Javisst!

Glatt sjungande "Ja, jag kommer..." gör OD vacklande och hukande entré som medeltida flagellanter från digerdödens dagar med piskredskap remmar, mattpiskor och paddlar. "Riddare" spelar schack med döden - och vinner!