Säsongens sista abonnemangskonsert med Kammarorkestern var uppbyggd kring den nyligen bortgångne Håkan Larssons sista verk Selva Oscura som uruppfördes med Susanne Magnusson som briljant solist på viola. Det blev en gripande upplevelse omramad av några lättare verk. Först tre stycken av Toru Takemitsu vilka tjänstgjort som filmmusik och hämtats från olika perioder i tonsättarens liv. Då han skrev den jazziga Music of training and Rest var han endast 29 år. Den sorgesamma Funeral Music tillkom 30 år senare och Face of Another därimellan. Den sistnämnda ett drömskt, surrealistiskt och erotiskt färgat stycke i 3/4-takt.
Håkan Larssons verk innehåller musik i många olika stilar. Den är full av infall som gör att den trots sitt underliggande djupa allvar inte blir tråkig för en sekund. Verket inleds med en dialog mellan violan och blåsare och växlar sedan mellan energiska och meditativa partier. I den första kadensen tycker man sig finna lån från olika musikepoker men bara för korta bortflyende ögonblick. Mot slutet breddas musiken och solisten skapar tillsammans med orkestern en solenn stämning innan musiken stilla dör bort och lämnar en andlös tystnad. Det är omöjligt att inte se verket och dess titel, ”den mörka skogen”, som en bild speglande en människas livsvandring.
Säsongen avslutades med Franz Schubert femte symfoni, sannolikt skriven för en liten orkester bestående av tonsättarens släktingar och vänner. Orkestern spelade ledigt, nyanserat och uttrycksfyllt. De schubertska tonartsbytena förekom mest i den andra satsen som ömt förmedlade tröst och vila åt alla skogsvandrare. Tredje satsen gestaltades mycket fint med sin mörka dramatik. Någon riktig menuett är den inte, den går för fort och innehåller för mycket spänning. Min generation kommer nog aldrig att kunna separera dess melodi från Svenska Ords text (bänkgrannars viskningar i satspausen styrker denna förmodan). Den graciösa sista satsen blev till slut en vacker reverens av orkestern för publiken och den nyanlända våren.