Efter fyra decennier i ”branschen”, alltsedan genombrottet i fusiongruppen Return to Forever, skulle man kunna tro att gitarristlegenden Al Di Meola nu sällat sig till seniorernas skara - de som med auktoritetens rätt lutar sig bakåt och återanvänder sina beprövade koncept på en lägre energinivå.
Men inte så för Al Di Meola. Tvärtom, i långa stunder framstår han som en yster kalv på grönbete i de sanslöst virtuosa, ja reptilsnabba löpningarna på gitarren under Uppsalakonserten med hans grupp World Sinfonia.
Dock utan risk att tekniken blir självändamål, då de blixtrande sololöpningarna naturligt infogas i ett dynamiskt sammanhang av bärig melodik, pulserande rytm och ständigt skiftande klanglösningar från Di Meola och de tre musikerna i hans grupp, där inte minst den italienske dragspelaren Fausto Beccalossi är en färgstark spelpartner. Fausto Beccalossi lägger fina stämmor till Di Meolas spel och behandlar dragspelet som det mest subtila av klanginstrument.
Men flera gånger är det fullt pådrag, en fusion av jazz, latin, folk och tango i en framåtskridande rörelse fylld av energi, med så mycket rytm att man inte tänker på att kvartetten saknar basist. Och trots komplexiteten är detta ingen svår musik som kräver rynkade pannor hos publiken, då den talar lika mycket till kroppen - och rentav skulle kunna dansas till.
Al Di Meola har en del elektroniska hyss för sig, ömsom med en syntfond som läggs till den akustiska gitarren. Och ibland drar han på en tung och fet fuzzton som får samma gitarr att låta som Jimi Hendrix på högvarv.
Han har en förkärlek för dramatiska, plötsliga låtslut där man som lyssnare liksom kippar efter andan, men i hans fina solotolkningar av Beatles blir spelet lugnare och intimare. Dock med så mycket harmonisk-melodisk utbyggnad att det kan vara svårt att känna igen grundmelodierna - nästan som originalkompositioner.
Några gånger upplever jag den ungerske trumslagaren Peter Kaszas som lite tungfotad i förhållande till de övriga, och önskar att han bytt trumstockarna mot vispar eller något annat. Men som helhet är Al Di Meola och World Sinfonia ett uppfriskande energibad för öronen, med något av världens finaste gitarrspel. Fortfarande.