Sexton brassmusiker uppträder gemensamt eller varje ensemble för sig i konsertprogram som varje år har ett specifikt tema. Den här invigningen gällde temat den visuella, imaginära och hörselmässiga association man får till konstverk när tonsättare skapar musik just med konstverk som utgångspunkt.
Konserten inleddes med fem uruppföranden. Fem unga svenska tonsättare hade skapat musik för brassensembler, alla (utom ett, det första) utgående från konstverk. I det första verket, Mattias Lysells ”Quite Contrary” för inte mindre än 10 blåsare (2 trumpeter, 4 horn, 3 trom- boner, 1 tuba), fick blåsarna demonstrera flera senare återkommande blåstekniker. Tonkont- raster (långa/korta, svaga/starka) bildade ett aldrig förutsägbart stycke, mycket effektivt spe- lat. Första avdelningen bästa och mest spännande verk, trots att just detta inte hade något med konstverksanknytning att göra. De övriga fyra uruppförda verken (samtliga för brasskvintett) verkade sakna relation till de konstverk de påstod sig musikaliskt realisera. Verken spelades skickligt men innebar oftast oändliga upprepningar av likartade klanggrepp. Sammantaget bidrog dessa verk till att första konsertavdelningen kändes på tok för lång.
I konsertens sista verk, Modest Mussorgskys 10-satsiga (ursprungligen pianoverk) ”Tavlor på en utställning” i suveränt arrangemang av Elgar Howarth, uppträdde 16 brassmusiker plus två slagverkare. Här fick vi relationen bild/musik överdådigt gestaltad i förbluffande stora klangfärgs- och dynamikskillnader. Samtliga satser spelades briljant men två fastnar särskilt i minnet: I ”De okläckta kycklingarnas balett” blandades pladdriga sordinerade höga trumpe- ter och slagverk i mästerligt samspel. I sista satsen ”Stora porten i Kiev” blandades högtid och mystik i både dämpad och magistralt kraftfull klang i tuttispel. Strålande!