Brahms båda stråkkvintetter passar att framföras tillsammans. Båda är skrivna i durtonart och innehåller många ljusa partier. Besättningen är i båda fallen ”violakvintetter” med en extra viola, vilket ger en djup och rik klang. Violorna har framträdande roller och är likvärdiga med – eller motspelare till – violinerna, till exempel när det gäller presentationen av nya tema. Kvintetterna får därmed en tilltalande, mer orkestral prägel.
Brahms popularitet kan kanske inte mäta sig med Mozarts och Beethovens men på torsdagskvällen var Konserthusets sal B utsåld. Kanske var det tonsättarnamnet som drog publik men jag tror att det ännu mer var ensemblen som lockade.
Kammarsolisterna gillar att spela stråkkvintetter, eftersom de består av fem lysande musiker. Brahms skrev förstås inte sina kvintetter för dem men säkert skrev han för musiker som de. Hans musik passar Kammarsolisterna perfekt. De brahmska växlingarna mellan svårmod och glättighet, mellan drömmande elegiska och livfullt energiska partier, allt gestaltar de med precision, dynamik och djup inlevelse. Åhörarna tas med på en bergochdalbane-färd full av känslotoppar och djup och kippar ibland efter andan. När Brahms spelas så måste man kapitulera.
En tröst till dem som inte var där är att båda verken finns tillgängliga på en nyinspelad cd. Köp den, ni kommer inte att ångra er.