En tidig morgon i tonåren stannade jag plötsligt upp mitt i sängbäddningen. Det var radioprogrammet ”Opp Amaryllis” och Borodinkvartetten som skickade Alexander Borodins "Nocturne" rakt i hjärtat på mig. Musiken fastnade för alltid i minnet.
Nu fyller kvartetten 70 år och är den äldsta ännu verksamma stråkensemblen. Medlemmarna har bytts ut men det som motiverar att namnet förblivit detsamma är den oförändrat sparsmakade, allvarsamma tonen med det fjäderlätta anslaget liksom den osannolika precisionen i samspelet. När jag nu åter hörde "Nocturne" spelas återkom minnet av den där morgonen för musiken lät just som den gjorde då, möjligen med några små tempoförändringar här och var. Kvar hos mig fanns en längtan att få höra helheten, verkets alla fyra satser.
Två av kvartettens favoritkompositörer delade plats med Borodin på konserten. Sjostakovitjs andra stråkkvartett framfördes genomlyst och kristallklar. Varje sats har sin egenart: först folklig dans, så recitativ och vaggsång, sedan en mjukt gungande vals och till sist en intellektuell dialog. De utformades alla med största omsorg. Tjajkovskijs andra stråkkvartett var ett underverk av precist samspel där starka men kontrollerade känslor sköljde över åhörarna, ibland tillfälligt upplättade av humoristiska infall, som scherzot med tema i 7/4-takt.
Publikens entusiastiska bifall belönades med extranummer: Borodins charmerande "Serenata alla Spagnola".