Bön om evig vila utan dynamisk kontrast

Två sammanslagna körer blev lite väl stort, fyra duktiga vokalsolister samt en orkester med historiska instrument – allt bäddade för ett autentiskt och inlevelsefullt framförande.
Kören sjöng distinkt och säkert. Något jag saknade var en större dynamisk kontrast (fler påtagligt mjuka passager) och en säkrare intonation just i slutet på Agnus Dei-satsen. Från vokalsolisterna efterlyser jag att man striktare följde dirigentens tempoanvisningar (vilka innehöll flera delikata rubati) samt att man bättre tänkte på klangbalansen när man sjöng i kvartett. Baspartiet tillsammans med trombonsolo framfördes lysande, vokalt och instrumentalt.

I orkestern blev det snart uppenbart hur svårt de låga stråkinstrumenten hade att hävda sig mot den rika blåsarbesättningen. Men äkta bassetthorn, barockfagotter, trångmensurerade trombo- ner och naturtonstrumpeter hör man inte var dag! Orkestern i helhet gav en gnistrande klang över alla vokala prestationer.
Som helhet blev framförandet precis så engagerat som man hade hoppats. Men en fråga: Requiets (mässans) centrala punkt är lovsången till Herren som utgjutit sitt kött och blod för oss (Hostias et preces). Är det då rimligt att framföra denna sats, en av de innerligaste, i ett tempo som snarare för tankarna till wienervals än tacksägelsebön? 
Den frågan stör mig; bortsett från denna olycksaliga sats blev kvällens konsert ett betydelsefullt inslag i pågående festival.